1706-07 som kolgosse och gesäll vid Ölsboda bruk i Nysund,
1708-09 som smeddräng vid Hasselfors bruk, Skagershult sn, med sina bröder Johan och Erik (hammartingsprotokoll) och
1710-12 som smed vid Ölsboda bruk, Nysund sn. Han anges här som ogift.
var Sven instämd med sin hustru och brodern Erik Birat för att de kommit med en stång järn till en vän och fick böta för det. Målet ger alltså upplysningen att Sven var gift och det bör ha skett 1713.
1714 var Sven instämd av hammartingsrätten, eventuellt var det samma händelse. Brukspatron Johan Björkman anklagade Sven för att han bedrivit "oloflig jernhandel som han wed Skagerholms bruk medan han där smidde skall hafva föröfwat". Sven svarade "at han wed afträdet ifrån Ölsboda Hammar af dess Mestare skall hafva bekommit ett stycke jern för des rediga arbete, deraf han arbetat en jernstör och en plogbill". Svens mästare Olof Nilsson intygade "at han gifwit Swen för dess höga Tienst ett stycke jern". Målet avslutades med att "kiäromålet till Swen Birath eftergifwes".
1714-52 smed Sven vid Forsviks bruk, Undenäs sn.
1714 begärde han att få göra mästarstycke och
1715 fick han sitt mästarbrev.
1721 var Sven åter instämd till hammartinget för olaga järnhandel.
I Undenäs 12/11 1738; dopvittnen Johan Birath (sonen) och Sven Birath.
husbonde
1610 hörde gården Klippan til Rudskoga socken, husbonden heter då Per. Gården har då 2 hjonelag (hushåll), 1 dräng och 2 pigor. (Hjonelagslängden 1610)
1622 är bonden Bengt skattskydig på kronogården Klippan.
Anno 1666 den 12 octobris hölls Lagating med allmogen och menige man uti Edsbergs härad.
Tinget fortsatte den 13.:
Samma dag sakfälldes Bengt i Klippa för stämnings försittiande till 3 daler.
"S.d. Besvärade sig Biör Bengtsson i Klippan uppå sin faders Bengt Biörssons ibidem vägnar, över Sven Nilsson i Klippetorp för det han * * åtskilliga gånger har sändt till Edsberg ting såskrivit att Sven Nilsson i Klippetorpet * skatt___ rätt villa måtte, för de 30 Riksdaler som han för Klippans äng har givit, anhållandes han hans rätten det hans fader på så tillstånds giva honom sina penningar igen och behålla Klippetorpet för dess avgående skatt till Kungl Majt och kronan, aldenstund han intet vill vara förnöjd med samma kjöp av honom. Sven Nilsson i Klippetorpet förklarade sig deremot, att han intet vidare där på *, utan är förnöjd med köpet, intet fordrandes de 30 Riksdaler igen, varför rätten såsom intet vägdade upptaga kunde."
Bergsman i Stråbergsmyren, Karlskoga sn, nämndeman i Karlskoga bergslag 1632 24/9, häradsdomare där 1649 15/10, riksdagsman för Karlskoga bergslag vid riksdagarna 1643 och 1650, skrev testamente 1662 och var då ålderstigen, begärde avsked som häradsdomare 1666 3/2 "för ålderdomssvaghet särdeles att han hörde illa". Vid tinget med Fryksdals härad 1636 29/2 framträdde han och framförde krav på en brorsdel i Högberg från vilken hans farfar Anders aldrig blivit utlöst. Eftersom så lång tid förflutit ansågs dock de dåvarande ägarna av lotten ha vunnit laga hävd därpå. Vid tinget 1662 28/11 gav domaren Jon Björnsson tillkänna huru som han och "hans hustru Karin Månsdotter, voro nu tu ålderstigna folk som intet orkade så bruka sitt hemman som tillförne utan sina barns tillhjälp, och förty hava tagit in till sig de tvenne yngre sönerna Eskil och salig Jonas Jonssöner med så skäl att de skulle vårda och sköta dem, sina föräldrar, till deras dödsdagar och sedan låta hederligen komma till graven, och därför hava försatt sina barns fasta fäderne och möderne, bemälda Stråbergsmyren med tillhörig hytta och masugnsdel, uti anseende att den tredje, äldsta, sonen Björn Jonsson haver av samma Stråbergsmyren med deras, föräldrarnas, hjälp upptagit sig ett så gott hemman som på honom kan falla och han vara väl behållen med, nämligen Björntorp. Den äldre dottern Marit Jonsdotter, som nu är död, och barn efter henne, hava ock på samma ägor med deras, föräldrarnas, hjälp upptagit sig ett så gott hemman som på henne kan falla och vara behållen med, nämligen Stråbergsmyretorp. Och efter ingen lägenhet vidare fanns på de ägorna för den yngre dottern Elin Jonsdotter så hade de, föräldrarna, köpt henne där utanom ett så gott hemman henne kunde påfalla och hon vara nöjd med, nämligen Holmetorp. Men alla lösören som efter dem, föräldrarna, kunde finnas ville de att samtliga barnen skulle ärva efter lag, broder broderlott och syster systerlott. Begärandes att rätten ville denna deras, av ett rättskaffens hjärta och kärlek gjorda disposition och förordning barnen emellan gilla och stadfästa, på det ingen split och oenighet måtte dem emellan här om komma efter deras död".
(Research):Av Dan Söderman - fredag den 03 sept 2004 kl. 16.41:
Enligt de handlingar jag har så vart 3 män från Finnerödja dömda till döden som var med i upproret det var Påvel Bengtsson i Ängen, Sven Nilsson i Korterud och Per Nilsson i Lindhult. Dessa 3 avrättades den 10 sept 1710. I samma socken var även Erik Andersson i Sandbäcken, Nils Andersson i Jonsgård, Paradis och Olof i Nolåsen som vart dömda till lindrigare straff.
I korthet har Binnebergs upproret fått sitt namn pga att man försökte tvångsutskriva en massa folk till militärtjänst pga Sveriges prekära läge mot Ryssland. På landshövdingens order skulle allmogen i Vadsbo härad samlas vid Binnebergs gästgivargård för vidare tåga mot Skåne. Väl där skedde ett uppror där höga dignitärer slogs ihjäl. Totalt dömdes 8 män till att mista livet och steglas och ytterligare 38 att slita ett växlande antal spö. 11 av dessa fick dessutom från 3 till 5 års tukthus i Marstrand.
--------------------------------------------------------------------------------
Av Tomas Karlsson - fredag den 03 sept 2004 kl. 21.15: [Ändra]
Då jag råkat läsa lite om Binnebergsupproret under en kurs tänkte jag bidraga med lite mer fakta kring händelserna i Binneberg 1710 som alltså berodde på tvångsutskrivningarna detta år. Kronobefallningsman Johan Olofsson Warenberg var därtill redan innan illa omtyckt av allmogen då han tilltvingat sig både penningar och naturaprodukter, vilket rättegångsprotokollen ger klara besked om.
Den inkallade allmogen började anlända till Binneberg måndagen den 28 februari. Alkoholkonsumtionen var då (liksom alltid) riklig, och vid rättegången skyllde också många av de åtalade på detta faktum då de "intet mindes".
Det var en relativt liten grupp uppviglare som anstiftade upproret. Hassleborna pekade ut Måns i Eskeliden som den egentlige ledaren vid rättegången. Tidigt om morgonen tisdagen den 1 mars hölls korum, och landshövding Soop, häradshövding Jon Aurell och landskamrer Palm var närvarande. Strax efter samlades de uppretade Vadsbobönderna kring landshövdingen och de andra myndighetspersonerna med begäran att slippa gå längre än till "älva", uppenbarligen Göta Älv. Warenberg hade dagen innan hos sin förman landshövdingen begärt att få slippa resa till Binneberg, säkerligen hade han hört om oroligheterna och var medveten om sin impopularitet. Hans begäran avslogs, och på tisdag morgon anlände Warenberg medförandes krigskassan om runt 600 daler silvermynt.
Då korum hållits, utan att allmogens lynne besinnat sig, såg sig myndighetspersonerna ingen annan råd än att fly. Med benägen hjälp av de inkallade prästerna lyckades Soop, Palm och Aurell undkomma och räddade därmed sannolikt sina liv. Warenberg däremot försökte först rädda sig in i tingshuskammaren, där kassan förvarades. Där inne påbörjades den misshandel och det torterande som skulle komma att vara i åtta timmar innan nådastöten utdelades. De som inte självmant gav Warenberg ett tjuvnyp tvingades under hot att själva mista livet.
Vid 14-tiden på eftermiddagen avled Warenberg, och liket fördes genom komminister Erik Lundgrens i Horn försorg in i tingsstugan. Dödsattesten vittnar om Warenbergs skador:
"Chirurgorum attest av den 26 maj 1710 sålunda varit befunnen, att han igenom dess handaverkan undfått:
1. Tvenne dödeliga hugg över huvudet, igenom cranium,
2. var bakdelen av huvudet alldeles söndertrasad och svullen,
3. ansiktet med många blodviten, blånader och svullnader bemängt, särdeles ett slag under vänstra ögat, som var ett blodsår,
4. den nedersta läppen emot tänderna, svullen och itusprucken,
5. halsen även och mycket svullen, blå och blodig,
6. kroppen med oräkneliga blånader, jämte ett stort sting under vänstra bröstvårtan, två fingrar brett, och dödeligt: Item nedan före, närmare åth ryggen tvenne dödeliga sting af lika storlek,
7. på högra sidan öfver diafragma ett dödeligt sting, tre fingrar bredt,
8. på dess vänstra låret ett hål stunget två fingrar, och litet nedanför ett hål, ett finger bredt,
9. på högra låret ett hål, två fingrar bredt, och åtskilliga blodviten, samt alldeles blått och brunt,
10. vänstra armen mycket blå och svart, jämte att vänstra handleden var mer än halft avhuggen,
11. högra armen brun och blå, samt tvenne hugg öfver handen, så att den lilsta fingeren var mitt itu klufven, förutom det, att på salig befallningsmannens kropp var oräkneliga sår, blånader och blodviten."
Allmogen återvände så småningom hem, och händelserna måste givetvis få ett rättsligt efterspel. En kunglig kommission tillsattes med landshövding Soop som ordförande då detta inte bedömdes som ett vanligt mord varför häradsrättens kompetens inte räckte till. Övriga ledamöter i undersökningskommissionen var lagmännen Germ, Cederhielm och Bengt Dannehjelm, häradshövdingarna Gustav Edman och Johan V. Hofdahl, samt som åklagare borgmästare Svante Segervald i Falköping och protokollföraren borgmästare Ranchstedt i Skara. Missdådarna, som sökte gömma sig i skogarna, fångades in den ene efter den andre. Den 10 september kunde så domarna slutligen exekveras då rådet i Stockholm sagt sitt.
Rådets utslag och dom:
1. Bonden Bengt Jonsson i Ebbetorp, Hova gäld, dömdes att "halshuggas, dess hufwud slåss på en påle och den ärrige kroppen styckias och på fyra stegell läggas"
2. Bonden Anders Bondesson i Gastorp, Hova gäld
3. Bonden Måns Svensson i Äskeleden, Undenäs gäld
4. Bonden Sven Nilsson i Korterud, Hova gäld
5. Bonden Påfwel Bengtsson i Ängen, Hova gäld
6. Drängen Per Nilsson i Lindhult, Hova gäld
7. Bonden Jon Nilsson i Skogen, Ransbergs gäld
8. Bonden Jan Andersson i Stensrud, Bällefors gäld
Nr 2-7 dömdes att "halshuggas deras hufwuden, slåss på en påle, och den öfriga kroppen styckias och på fyra stegell läggia"
9. Bonden Anders Svensson i Ödegården, Lyrestads gäld
10. Bonden Anders Olsson i Slätte, Fredsbergs gäld
11. Bonden Lars Björnsson i Thorkelsviken, Amnehärads gäld
12. Bonden Bengt Andersson på Dillö, Torsö gäld
13. Bonden Jan Kättilsson i Äggby, Äggby gäld
14. Lars Persson i Hult, Lyrestads gäld
Nr 9-14 dömdes till 30 par spö, tre par av vart slag, samt fem år på Marstrand.
15. Bonden Olof Persson i Höghult, Ransbergs gäld
16. Bonden Jan Bengtsson i Lilla Mårby, Fredsbergs gäld
17. Drängen Måns Andersson i Brötatorp, Amnehärads gäld
18. Drängen Jonas Olsson i Stenstad, Amnehärads gäld
19. Drängen Lars Bengtsson i Nunnestad, Amnehärads gäld
20. Drängen Måns Larsson i Greby, Hassle gäld
21. Drängen Sven Nilsson i Amnehärads prästgård, Amnehärads gäld
22. Drängen Nils Andersson i Jonsgård och Paradis, Hova gäld
Nr 15-22 dömdes till 20 par spö, tre par av vart slag, samt tre år på Marstrand.
23. Drängen Per Hermansson på Hageby, Hjälstad gäld
24. Bonden Karl Persson i Råstorp, Lyrestads gäld
Nr 23-24 dömdes till 30 par spö, tre slag av vart par, samt undergå kyrkoplikt.
25. Drängen Erik Larsson i Tjos, Hassle gäld
26. Bonden Erik Andersson i Sandbacken, Hova gäld
27. Drängen Lars Persson i Tjos, Hassle gäld
28. Bonden Mathis Johansson i Stora Rör, Odensåkers gäld
29. Bonden Oluf Jonsson i Nolåsen, Hova gäld
30. Vagnmakaren Johan Johansson vid Ryholm, Undenäs gäld
Nr 25-30 dömdes till 20 par spö, tre slag av vart par, samt att undergå kyrkoplikt.
31. Bonden Anders Nilsson vid Sundet, Torsö gäld
32. Bonden Oluf Larsson i Löwassa, Bällefors gäld
33. Brofogden Sven Nilsson i Tattaretorp, Amnehärads gäld
34. Bonden Brynte Larsson i Klia, Horns gäld
35. Bonden Måns Bengtsson i Nolträlke, Undenäs gäld
36. Rusthållaren Bengt Elg, Fägre gäld
Nr 31-36 dömdes till 15 par spö, tre slag av vart par, samt att undergå kyrkoplikt.
37. Pojken Johan Larsson i Hasslerör, Hassle gäld. Dömdes till sex par ris vid tingsdörren. (Den omyndige Johan hade skjutsat till Binneberg, dragits in i dådet och därvid befunnits skyldig till att hava givit Warenberg ett slag över ryggen med piska)
38. Drängen Bengt Larsson i Grimstorp, Hova gäld
39. Bonden Lars Andersson i Fagerlid, Hova gäld
40. Bonden Lars Bengtsson i Bålerud, Hova gäld
41. Bonden Nils Bengtsson i Bålerud, Hova gäld
42. Drängen Isac Jonsson i Björkulla, Hova gäld
43. Drängen Lars Bryngelsson i Råglanda, Lyrestads gäld
44. Bonden Frigge Larsson på Öna, Odensåkers gäld
45. Bonden Rafwel Svensson i Lilla Rör, Odensåkers gäld
46. Bonden Per Finnwedsson i Brastorp, Odensåkers gäld
Nr 38-46 anklagades för rån på Warenberg och dömdes därför till 25 par spö, tre slag av vart par, samt undergå kyrkoplikt.
Såvitt jag vet torde Binnebergsupproret vara den sista Västgötaresningen, om man nu vill kalla den en sådan.
--------------------------------------------------------------------------------
Av Dan Söderman - lördag den 04 sept 2004 kl. 00.52:
Kan dock komplettera av de 8 som dömdes till döden så avrättade man bara 4 av dem eftersom de andra hade dött redan under häktningstiden.
Binnebergs upproret är också ett bevis för den slarviga prästen som fanns i Finnerödja på den tiden..ingen av dessa avrättningar finns noterade i dödboken..Har för mig att jag läst någonstans att den prästen vart sedan dömd i en annan socken för undenlåtenhet eller vad man nu säger att föra kyrkböckerna.
--------------------------------------------------------------------------------
Av Tomas Karlsson - lördag den 04 sept 2004 kl. 09.12:
Den ödesmättade dagen i Binneberg skulle egentligen aldrig behövt få sitt grymma slut. Redan dagen innan dessa händelser timade ägde nämligen slaget vid Helsingborg rum, då greven fältmarskalk Magnus Stenbocks trupper vann en avgörande seger. Allmogeuppbådet, som inte kom att genomföras mer än i Skaraborgs län, hade alltså inte behövts. Detta kunde naturligtvis inte Stenbock veta när han beordrade det. Ändock fann herrarna i Stockholm det nödvändigt att ge Vadsbobönderna en läxa, då sådana fasoner naturligtvis inte kunde tolereras.
Samtidigt kan man undra om upproret verkligen var en stundens ingivelse under alkoholens inverkan - Bonden Brynte Larsson i Kliene (nr 34 ovan) var en av dem som grovt okvädade fogden och hotade honom till livet. I brev förklaras (1710 vart ett flitigt brevskrivarår i Finnerödja pga händelserna) att Brynte varit sjuk och sängliggande sedan flera år samt att han lider av dåligt ölsinne och "inte kan styra sin tunga då han blir berusad". I mobiliseringsordern undantas "sjuklige och bräcklige" Brynte från plikten att inställa sig. Ändå infann sig Brynte! Han kom ridande till Binneberg, och genast vid Warenbergs ankomst började han ropa "Döda den skälmen!" Eftersom Brynte i sitt sjukliga tillstånd uppenbarligen inte behövt inställa sig - kom han då till Binneberg bara för att få vara med om att ta död på en hatad fogde? Tilläggas bör att sommaren 1710 i dessa trakter vart en tid präglad av angiveri och falska anklagelser enär man sökte frälsa sitt eget skinn.
--------------------------------------------------------------------------------
Av Jan Christer Wahlbäck - tisdag den 07 sept 2004 kl. 07.56: [Ändra]
"Västgöta-Bengtsson", (Sixten Bengtsson), nämner på sid. 12 i sin skrift "Binneberg år 1710-en tidsbild" en Bengt Olofsson, Trehörningen i två meningar, som en rätt perifier person, således inte någon av de dömda, kanske uppträder han som ett vittne under rättegångarna. Citat ur skriften: "Här som annorstädes finns givetvis alla typer representerade, ifrån de råaste sällar ända till den fromme Måns Olofsson i Delebäck och den godmodige Bengt Olufsson i Trehörningen" samt i den andra meningen " Om den beskedlige Bengt i Trehörningen berättar handlingarna, att han, då han tyckte oväsendet blev för öronbedövande, skyndade förfärad ned till sin släde, där han satte sig och åt av sin medhavda matsäck!". Slut citat.
--------------------------------------------------------------------------------
Av Jan Christer Wahlbäck - tisdag den 07 sept 2004 kl. 17.45: [Ändra]
Jag har i en C-uppsats av Ingrid Nilsson år 1981 noterat att Annika Persdotter i Korterud är hustru till den, i Binneberg 1710, dödsdömde Sven Nilsson. Hon besökte den mördade Warenberg vid tre tillfällen för att han undanhållit underhåll efter hennes f.d. man (Sven Tifverman?) vilken tjänstgjort som soldat men som avlidit. Hon avspisades vid alla tillfällena, mycket bryskt, och vågade inte fortsätta hävda sin rätt till underhåll.
Dömdes till 30 par spö, tre par av vart slag, samt fem år på Marstrand efter Binnebergsupproret.
På landshövdingens order skulle allmogen i Vadsbo härad samlas vid Binnebergs gästgivargård för vidare tåga mot Skåne. Väl där skedde ett uppror där höga dignitärer slogs ihjäl. Totalt dömdes 8 män till att mista livet och steglas och ytterligare 38 att slita ett växlande antal spö. 11 av dessa fick dessutom från 3 till 5 års tukthus i Marstrand.
Betalade tiondet 1607, (Ti), och kunde så 1 tunna på hela gården 1613, (Rmj). Vid Hammerdalstinget ht 1623 hade Måns Persson i Ede instämt Sten Björnsson i Ede till tinget, och vittnen var Israel Andersson och Jon i Grubbegård, (Dmb). Änkan Helga stod för hemmanet 1633, (Jb) och hon levde ännu 1645.
