Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.
Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.
De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Trøndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.
Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.
Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.
Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.
(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)
Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker)
Farslinje: Torleif Haraldsson, f. 1228, Isle of Man, England d. 1290, Isle of Man, England Morslinje: Sigrid Håkonsdotter, f. 1280, Ringerike, Norway d. 1363, Egge, Steinkjær, Nord-Trøndelag, Nprway
1300 - 1350 (50 år)
