Lagmannen Halvard Agmundsson, känd 1303-1347.
(Källa: Skanke ätten, Roger de Robelin)
Vid mitten av 1300-talet drabbades Europa och Asien av den svåraste och kanske mest kända farsoten, vilken i Sverige kom att benämnas digerdöden. Enligt de nordiska traditionerna inkom pesten till oss via ett engelskt fartyg, som anlände till Bergen i Norge år 1349. Härifrån spreds den sedan till det övriga Norden. Bortemot hälften av dåtidens norrmän skall ha avlidit som en följd av pesten och följdepidemierna. Inga jämtländska brev nämner pesten. Nils Ahnlund har emellertid pekat på indirekta bevis för digerdödens härjningar i landskapet, dels det faktum att de jämtländska breven drastiskt avtar efter år 1350, dels att de jämtländska lagmännen Jörund och Halvard, som nämns i brev år 1349, tycks ha avlidit.
I alla landskap finns det folkliga sägner, som berättar om digerdödens härjningar. I exempelvis Ragunda skall rök ha kommit ur endast sju skorstenar, i Alsen ur en enda. I Lockne skall endast fyra människor ha överlevt, medan bara två yngligar skulle ha blivit i livet i Hede, Härjedalen. Från Hammerdal berättas, att då man inte längre orkade med att föra liken till kyrkogården, lade man dem helt sonika på marken med stockar tvärsöver, som skydd mot rovdjur. Naturligtvis har man också satt landskapets ödesbölen i samband med digerdöden.
(Källa: Jämten 1993, sid 51 - ff, Stefan Brink)
För att det skulle finnas någon form av rättssäkerhet i landet, uppkom redan på ett tidigt stadium ett ämbete, som skulle sätta upp och hålla reda på vissa rättsregler eller lagar. Detta ämbete kom att beklädas av lagmannen, som av ålder, allt sedan heden tid, var den främste ämbetsmannen i landet. Innan lagarna blev nedtecknade, vilket skedde först i början av 1300-talet, måste han kunna lagarna utantill. Lagmannen valdes ursprungligen av bönderna för att leda det stora tinget på Frösön. Där behandlades inte bara rättsfrågor utan även allmänna ärenden, och det var där man en gång, omkring år 1050, beslöt att Jämtland skulle kristnas. Lagmannen hade länge ingen egen domsrätt, han skulle endast försvara och föreläsa lagen och besvara frågor i rättssaker. Längre fram tillsattes lagmannen av kungen och hans uppgift begränsades till att leda lagtinget, som nu endast behandlade rättstvister.
(Källa: Hammerdals och Gåxsjös historia, Gunnar Englund)
Ca 1280 - 1347 (67 år)
