Erik Knutsson (4.Knut4, 3.Erik3, 2.Cecilia2, 1.Sven1) ble født cirka 1176 , Stockholm, Sweden; døde 10 Apr 1216, Visingsö, Jönköpings län, Sweden; ble begravet , Varnhem klosterkyrka.
Andre Hendelser og Egenskaper:
Yrke: 1208-1216, Sweden; kung
Notater:
År 1205 undkom han från slaget vid Älgarås där hans tre bröder stupade. Vistades därefter tre år hos släktingar i Norge, återkom 1208 och besegrade Sverker den yngre i slaget vid Lena . Erik valdes till kung samma år, men kröningen ägde rum först i november 1210, det vill säga efter slaget vid Gestilren , då Sverker den yngres trupper återigen besegrats och Sverker den yngre själv dödats. Kung Eriks kröning är för övrigt den tidigast kända kröningen i Sverige och den utfördes av biskop Valerius , en tidigare anhängare av kung Sverker den yngre.
Under den tidigare delen av sin regeringstid hade kung Erik en jarl vid namn Folke, vars anhängare bland stormännen kom att kallas «i»folkungar «/i». Denne Folke dog dock redan i slaget vid Gestilren i juli 1210. Påven Innocentius III tog 1216 Sverige i beskydd och bekräftade kung Eriks besittningsrätt inte bara till Sverige, utan även till de områden han kunde vinna från hedningarna . Tidigare hade Innocentius III varit på kung Sverker den yngres sida. Brevet avsändes den 4 april 1216 och hann därför inte nå kung Erik innan han dött en knapp vecka senare (10 april ).
Mycket lite är känt om kung Eriks regeringstid. I Västgötalagens kungalängd står dock att han var en «i»god årkonung«/i», det vill säga att skördarna var goda under hans regeringstid. Baneret som kung Erik fört i slaget vid Gestilren förvarades hos lagman Eskil i Skara , som 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande isländske lagsagesmannen Snorre Sturlasson .
Han titulerades «i»Erici D.G. Regis Sverorum«/i» omkring 1210.[2]
Yrke:
oegentligt även kallad «i»Erik X«/i» (under 1200-talet kallades han «i»Erik II«/i»)«u» «/u»
Johan uppträder första gången som dominus den 22 mars 1272 i Gälakvist vid Skara i konung Valdemar Birgerssons sällskap. Johan var en av ledarna för stormanna-konfederationen mot Magnus Ladulås, varför han avrättades den 20 augusti 1280 tillsammans med brodern Birger, systersonen Johan Karlsson av Fånöätten och flera andra- se nedan.
(Research):Nämns som Bo Nilssons (Natt och Dag) trolovade 16 maj 1306.
Levde som änka 25 mars 1336, då hon med bifall av sina barn skänkte en gård i Torpa sn till S:t Martins kloster i Skänninge, i vars kloster hennes dotter Elena Bosdotter ingick 1336.
Fru Cecilia ägde jord i Bråbo och Ydre hd i Östergötland.
Levde ännu 18 november 1347 och 12 mars 1350.
Tidigast död 12 mars 1350
Yrke:
Bo Jonsson Grip (ca 1330-1386) var rådsherre och marsk under Magnus Erikssons regeringstid. I riksrådet fanns även hans vän och kollega, Karl Ulfsson av Ulvåsa, den heliga Birgittas äldste son.
Bo Jonsson dominerade i några årtionden det politiska livet i Sverige. Han var den främsta företrädaren för den svenska rådsaristokratin som 1365 gjorde Albert av Mecklenburg till landets kung och fördrev Magnus Eriksson. År 1369 blev han kungens officialis generalis (högste ämbetsman).
Genom arv och mycket fördomsfria metoder kom Bo Jonsson att kontrollera det största godsinnehavet någonsin i Sverige. Denne storman tillskansade sig genom politiska och ekonomiska medel 1 500 gårdar i 350 socknar från Kalmar upp till Dalarna. Han ägde vid 1300-talets mitt över 1/3 av dåtida Sverige och blev däregenom den största jordägaren i landet.
Från Gripsholm behärskade han hela Mälardalen, södra Norrland, hela Finland samt söderut stora delar av Västergötland, östra Östergötland och smålandskusten.
Bo Jonsson Grip ägde ett dussintal befästa slott, bland annat finska Åbo, Tavastehus och Viborg, svenska Kalmar och Nyköping, plus dem han själv låtit uppföra - Bjärkaholm, Ringstaholm och Gripsholm, hans ögonsten. Han vistades med förkärlek på sin borg Gripsholm, som dock fick sitt nuvarande utseende först på Vasatiden.
Han var i praktiken Sveriges mäktigaste man och ledare för rådets och adelns kamp mot kungamakten och det tyska inflytandet. Vid hans död 1386 uppstod tvist om hans ofantliga arv mellan kung Albrekt och drottning Margareta, varvid den senare segrade.
Bo Jonsson Grip var gift två gånger: först med den rika Margareta Porse, som dog efter en kort tid i barnsäng. Bo Jonsson Grip lät förlösa barnet, en son, med kejsarsnitt men barnet dog efter bara en dag. Ryktet säger att han lät utföra operationen för att få arvsrätten efter sin hustru.
Andra äktenskapet ingicks med en vacker tyska, Margareta Dume, som lär ha haft många beundrare. En av dessa var Karl Nilsson, en frälseman från Södermanland. Han fick svärdet i sig en dag när han stod framför själva högaltaret i Stockholms gråbrödrakyrka. Det sades att Bo Jonsson Grip hade skuld, trots att han hade vittnen som svor på att han inte varit närvarande i kyrkan. Men nio dygn senare var Karl Nilssons gods i Bo Jonsson Grips ägo…
Han gjorde i sitt testamente frikostiga gåvor till kyrkor och kloster han stödde aktivt det nyupprättade Vadstena kloster och han lät översätta Alexandersagan till svensk vers. För att förhindra att länen och därmed den politiska makten efter hans död skulle övergå till kung Albrekt förordnade han i sitt testamente en särskild grupp stormän ("B:s testamentsexekutorer") att förvalta hans län och gods.
Bo Jonsson Grip är begravd i Vadstena. Ingen vet hur han såg ut, men eftermälet har gjort honom liten och sned och vanställd, puckelryggig och ful. Mätningar av skelettet i mausoleet i Vadstena har delvis bekräftat det ryktet.
Ca 1056 - Ca 1087 (31 år)
