På vei hjem fra Østersjøtoget i 1022 kom det til forsoning mellom Knud den Mektige og Torkil den Høye, som ble innsatt som stattholder i Danmark. Få år senere døde Torkil, og den engelske stormannen Wulfsige, som var gift med Knuds halvsøster Estrid, overtok som stattholder under navnet Ulv Jarl. Hans far var angelsakseren Sprakling, etter islandske kilder, Torgils Sprakelegg. I brev fra Knud den Mektiges tid nevnes Ulv og hans bror Eilif som jarler i England. Ulv var nest kong Knud den mektigste mann i Danmark.
Under et sjakkspill kom han i trette med Knud. Han ble deretter drept i Luciuskirken i Roskilde ca. 1026 av hirdmannen Ivar Hvide på Knud den Mektiges befaling.
Fra Snorre Sturlasson: Olav den helliges saga:
«134. Det er sagt før at kong Olav var øst i Sarpsborg den vinteren Knut den mektige satt i Danmark. Anund sveakonge red omkring i Vester-Götland den vinteren og hadde mer enn tretti hundre (3 600) mann. Det gikk menn og sendebud mellom ham og kong Olav; de satte hverandre stevne så de skulle møtes ved Konghelle om våren. Møtet ble utsatt av den grunn at de ville vite hva kong Knut hadde fore før de møttes. Da det led på våren, gjorde kong Knut seg ferdig med hæren til å reise vest til England; han satte Hordaknut, sønn sin, igjen i Danmark, og satte Ulv jarl, sønn til Torgils Sprakalegg, hos ham. Ulv var gift med Astrid, datter til kong Svein og søster til Knut den mektige, deres sønn var Svein som siden ble konge i Danmark. Ulv jarl var en stor og mektig mann. ...»
Pål (or Paul) was the elder son of Thorfin the Mighty and shared the kingdom of the Orkneys with his brother Erlend after their father's death. They ruled together quite congenially until their children became old enough to get involved in politics. It came to be that Paul's son, Haakon was eventually banished from the Orkneys (1093) and he stayed in Sweden and Norway for the next few years. It was the visits from Haakon that eventually persuaded King Magnus of Norway to install his own son, Sigurd (to become known as Sigurd Jorsalafari - the Crusader) as King of the Orkneys.
Raforta Cearbhallsdatter was the daughter of King Cearbhall of Leinster in Ireland. She was married to Eyvind Austmann Bjørnsson. Their son, Helgi, was born in the Hebride Islands and was also fostered there. (In those days, kings sons were often raised by some other ruler with whom they were in league.) When his parents came back to the islands to see how their son was getting along they found a boy with nice eyes but without meat on bones. This became the cause of his nickname Helgi the Skinny (or the Lean). Because of this Raforta and Eyvind took him from the Hebrides and had him fostered in Ireland.
Raforta Cearbhallsdtr. var datter av kong Cearbhall av Leinster i Irland. Hun ble gift med Eyvind Austmann Bjørnsson. Sønnen Helgi ble født på Hebridene og ble også oppfostret der. Da foreldrene hans et par år senere vendte tilbake til øyene for å se hvordan det gikk med sønnen deres, fant de en gutt med pene øyne men uten kjøtt på bena. Dette kom av at han hadde blitt sulteforet. Han fikk derfor tilnavnet Helgi den magre. Raforta og Eyvind tok ham derfor med seg og sørget for at han ble oppfostret i Irland.
Ragnhild kalles også Astrid den aarbaarneÐ. I 1025 var hennes sønn, Øystein Orre, 12 år. Hun må altså være gift før 1013.
Fra Snorre Sturlasson: Olav den helliges saga:
138. ... Torgeir het en av kongens årmenn; han styrte gården hans i Orkdal, han var hos kongen den gangen og hørte på samtalen mellom Stein (Skaftesson) og kongen. Litt etter reiste Torgeir hjem. En natt hendte det at Stein løp bort fra byen, og skosveinen hans ble med ham. De tok veien opp over Gaularåsen og så utover helt til de kom ned i Orkdal, og om kvelden kom de til den kongsgården Torgeir rådde for; Torgeir bød Stein bli der natten over og spurte hva det var han var ute etter. Stein ba ham låne seg hest og slede, han så de holdt på å kjøre inn kornet der. Torgeir sa: Jeg kan ikke vite hvordan det har seg med denne reisen din, om du har lov av kongen eller ikke; her forrige dagen syntes jeg ikke det var myke ord som falt mellom deg og kongen. Stein sa: Om jeg ikke på noen måte rår meg selv for kongen, så skal det likevel være annerledes med trellene hans. Han dro sverdet, og så drepte han årmannen; han tok hesten og ba sveinen sette seg opp på den, Stein selv satte seg i sleden, og så dro de i vei og kjørte hele natten. De reiste videre helt til de kom ned i Surnadal på Møre, der fikk de seg båtskyss over fjorden, han reiste så fort han kunne. De sa ikke noe til noen om drapet der de kom, men sa de var kongsmenn; de fikk god hjelp overalt der de kom.
En dag mot kvelden kom de til Torberg Arnessons gård på Giske; han var ikke hjemme, men hjemme var Ragnhild, hans kone, datter til Erling Skjalgsson. Der ble Stein riktig godt mottatt, for de kjente hverandre godt fra før. Det hadde nemlig hendt seg slik før, den gang Stein kom fra Island, han eide selv skipet han kom med, og kom i land utfor Giske og la til ved øya; da lå Ragnhild i barnsnød, og det gikk svært tungt for henne, og ingen prest var det på øya og ingen ellers i nærheten heller. Så kom det folk ned til kjøpmannsskipet og spurte om det var noen prest ombord; det var en prest som het Bård med skipet, en mann fra vestfjordene, ung og ikke videre lærd. Sendemennene ba presten bli med til huset; han syntes dette var en svært vanskelig sak, og han visste hvor lite han kunne, derfor ville han ikke gå. Da la Stein et ord inn hos presten og ba ham gå med. Presten svarte: Jeg skal gå om du blir med meg; det er en trøst i det å ha deg å rådspørre. Stein sa at det skulle han gjerne gjøre. Så dro de opp til gården og dit Ragnhild var. Litt senere fødte hun et barn, det var en pike, som så nokså svak ut. Så døpte presten barnet, og Stein holdt piken over dåpen og kalte henne Tora. Stein ga henne en gullfingerring. Ragnhild lovte Stein trofast vennskap, og sa han skulle komme dit til henne om han kom til å synes han trengte hjelp av henne. Stein sa som så at han ville ikke holde flere jentunger over dåpen, og så skiltes de med dette. Men nå var det kommet dit at Svein minte Ragnhild om vennskapsløftet, han fortalte hva som hadde hendt ham, og at nå var han kommet ut for kongen unåde. Hun sa hun skulle legge så mye makt på å hjelpe ham som hun hadde styrke til, og ba ham vente der til Torberg kom; hun ga ham plass ved siden av Øystein Orre (orrhane), sønn sin; han var tretten år gammel den gang. Stein ga Ragnhild og Øystein gaver.
Torberg hadde hørt alt om Steins ferd før han kom hjem, og han var nokså sint. Ragnhild gikk og snakket med ham, fortalte ham hva Stein hadde gjort, og ba ham ta seg av Stein og se etter saken hans. Torberg sa: Jeg har hørt, sa han, at kongen har sendt budstikke og stevnet ting etter drapet på Torgeir, at Svein er gjort utleg, og at kongen er så sint han kan bli. Og jeg har mer vett enn at jeg skulle ta meg av en utlending og få uvennskap med kongen for det. La Stein ha seg bort herfra på timen. Ragnhild svarte, hun sa at enten kom de til å reise både hun og Stein, eller også fikk begge to bli. Torberg sa hun kunne reise hvor hun ville. Jeg tenker nok det, sa han, at om du reiser, så kommer du snart igjen, for du har ingensteds så mye å si som her. Da gikk Øystein Orre fram, sønn deres; han sa fra om det at han ville ikke bli igjen om Ragnhild skulle reise bort. Torberg sa at det var fælt så påståelige og strie de var på dette. Men det ser mest ut til at dere kommer til å rå her, siden dere synes det er så mye om å gjøre. Men du slekter altfor mye på ætten din, Ragnhild, i dette at dere ikke bryr dere stort om hva kong Olav sier. Ragnhild sa: Om du synes det blir altfor mye for deg å ha Stein her, så følg du selv med ham til Erling, far min, eller gi ham følge med, så han kan komme dit i fred. Torberg sa at han ville ikke sende Stein dit. Erling har nok å svare for likevel som kongen er misnøyd med. Stein ble der om vinteren.
Ragnvald 'Jarl', ibland Ragnvald 'the old', var gift två gånger, först med norske kungen Olav Tryggvassons syster, Ingeborg Tryggvasdotter (ca 940 - före 1019) samt med den norske jarldottern Astrid Njalsdotter (ca 980-1066). Efter Ragnvalds död gifte Astrid Njalsdotter om sig med sveakungen Emund (Slemme) Olofsson (ca 1000-1066), som var son till Olof 'Skötkonung'. (Egen sammanställning)
Ragnvald reste till Norge med Olov 'Skötkonungs' dotter prinsessan Astrid utan att hennes kunglige fader hade tillfrågats om saken. I Norge firades bröllop med Olav 'den helige' till Olof 'Skötkonungs' begripliga förbittring. Ragnvald 'Jarls' ställning blev snart ohållbar i Sverige och han måste lämna Sverige; det skedde enligt Snorre i den formen att han följde prinsessan Ingegerd på hennes brudfärd till Gårdarike, där han fick Aldeigjuborg vid sjön Ladoga till jarladöme i stället för det mistade Västergötland. Aldeigjuborg och jarldömet som hörde till staden var Ingegerds brudgåva, men Ingegerd lät sin far Ragnvald få makten. Ladoga var sedan gammal ett betydande handelscentrum. Stadens namn har i de nordiska källorna levt kvar i sin äldre finska form och kallas där Aldeigja eller vanligare Aldeigjuborg, d.v.s. 'Aldigjas borg', där borg betyder befäst stad. (Källa: Alf Henriksson och Mats G. Larsson)
Ragnvald 'Jarl' var kusin med drottning Ingegerd i Kiev. Han var en stor hövding och var skattskyldig under kung Jaroslav och blev gammal. Och då Olav 'den helige' var i Gårdarike så var han med Ragnvald Ulfsson, och det var den största vänskap mellan dem. För alla ansedda män hedrade kung Olav mycket medan han var där, men ingen mer än Ragnvald 'Jarl' och drottning Ingegerd, för hon och Olav älskade varandra i hemlighet. (Källa: Vikingar i österled, Mats G. Larsson)
Snorre lämnar i sin mer utförliga saga om Olaf 'den helige' som styrker Sigrid 'Storrådas' anknytning till Västergötland och som dessutom kan tyda på att hon haft sina rötter där; hon var syster till Ulf, far till Ragnvald 'Jarl', alltså den Ragnvald som var hövding i Västergötland, då Sigvat skald kom dit den där kvällen hösten år 1018. Jarlen skulle då ha varit Sigrids brorson och därmed kusin till Olof 'Skötkonung'. (Källa: Svitjod, Mats G. Larsson).
Rannveig var kong Svend II Estridssons frille.
Hun var muligens mor til kong Erik Ejegod av Danmark. Rannveig var i alle fall mor til Ingerid Svendsdatter.
Regjerte lenge og var på flere hærferder bl.a. Saksland hvor han tok mange fanger derav Yrsa, en vakker kvinne som han giftet seg med. Helge Halvdanson av Danmark angrep Svitjod og Adils måtte flykte unna. Helge tok Yrsa med til Danmark og tok henne til kone, og fikk en sønn som fikk navnet Rolv Krake. Yrsa reiste tilbake til Svitjod og Adils da hun ble fortalt at Helge var hennes far. Adils hadde slag mot Åle den opplandske fra Norge på islagt Vänern hvor Adils vant. Dette er det fortalt om i Skjoldungesaga, også om hvordan Rolv Krake sådde gullet på Fyrisvollene. Adils falt av hesten da den snublet under ham og slo hodet mot en stein. Dette ble hans bane og han er hauglagt i Uppsala.
Reign 25 Mar 1005-25 Nov 1034. Malcolm became king of Scots in 1005, after killing his cousin and predecessor Kenneth son of Dub in a battle. He led an attack on Durham, England in 1006, but was decisively defeated after the siege was broken. The most important event of his reign was probably the battle of Carham, which occurred in either 1016 or 1018. Malcolm led an invasion of Northumbria, and his victory pushed the Scottish realm well into traditional English territories. An important consequence of the battle was the death of Owen, the last native king of Strathclyde, which, from this point on, was part of the kingdom of the Scots.
A notable external event was Malcolm's meeting with King Canute of England in 1031.
Malcolm had no sons, but he apparently wanted his descendants to rule the Scots, so he tried to revolutionize succession practices by arranging to have one of his grandsons succeed him. To this end, he had competing claimants of the house of Alpin murdered in the early 1030's. Upon his death he was succeeded by his grandson Duncan.
Sigtrygg Caech (or Sihtric) (died 927) was a Norse-Gael King of Dublin who later reigned as king of York. His epithet means the 'Squinty'. He belonged to the Uí Ímair kindred.
Sigtrygg was a native of Norway. The Annals of Ulster records the arrival of two viking fleets in Ireland in 917, one led by Ragnall and the other by Sigtrygg, both of the Uí Ímair kindred. They fought a battle against Niall Glundub in which the Irish were routed, and according to the annals Sigtrygg then "entered Áth Cliath", i.e. Dublin, which we must assume means that he took possession of it. Ragnall Uí Ímair went on to Scotland, and then conquered York and became king there.
Sigtrygg fought several battles with Niall Glundub. Warfare is recorded in 918, and in 919 Niall and several other Irish pettykings where killed in a major battle at Dublin. This was probably the most devastating defeat ever inflicted on the Irish by the Norse, and Sigtryggs possession of Dublin seemed secure. Sigtrygg however left Dublin already in 920 or 921, the pious annalist claims he left "through the power of God". The truth of it was that Sigtrygg had ambititions elsewhere, and following Ragnalls death he became king of York.
Sigtrygg attacked the kingdom of Mercia from the Mersey which formed part of the border between Mercia and the Viking Kingdom of York.He also commanded Viking forces in the Battle of Confey and other battles.
In 926 he married King Athelstan of England's sister in a political move designed by Athelstan to build up his influence in the north of England. Sigtrygg died suddenly only a year later in 927.
Sigtryggs son Olaf, whom the Irish nicknamed Cuaran, later succeded him both as king of Dublin and of York.
Reign 955-959. He lost Mercia and Northumbria. He forced St. Dunstan into exile. By his tyranical proceedings, the immorality of his private life, his connection with Elgiva alienated the affections of his subjects.
Reigned 866-871. The vikings launched a full scale invasion of England. He died after his victory at Ashdown leaving his brother to fight on. Some say buried at Sherborne Abbey. He was reputed as a Saint after his death.
Reiste rundt for å lete etter Gudeheimen og Odin den gamle. Kom til Tyrkland og StoreSvitjod og var borte i fem år. På reisen fikk han kona Vana av Vanaheim, sønn Vanlande.
Riddare, drots, riksråd i Salsta. Född omkring 1240. Död 1310 i Salsta, Tensta (C). Uppträder i urkunderna från 1295, troligen redan då riddare (brevet endast känt i sen avskrift), säkert 1296. Var riksråd 1297. Nämnd som hertig Eriks drots från 1302 och från 1307 även som hertig Valdemars. Mellan 1304 17/5 och 1307 8/1 är han försvunnen ur det svenska diplommaterialet på grund av landsflykt och godsindragning. Ägde Salsta, Lena sn (nu Tensta) i Norunda hd i Uppland och Ängsö, Ängsö sn i Yttertjurbo hd i Västmanland samt diverse gods i Bro, Norunda, Rasbo och Vallentuna hd och Åkers skplg i Uppland, i Västerrekarne hd i Södermanland, i Siende hd i Västmanland, i Sundbo hd i Närke, i Aska, Dals och Lösings samt Östkinds hd i Östergötland och på Själland i Danmark.
Sigill: en sparre och en sparre jämte tre rosor, två ovan och en nedan. Gift något av åren mellan 1289 och 1296 med Ingeborg Ulvsdotter Ulv
(SvA II s 481, Raneke s 118, ÄSF s 65, 84, 85, 138, 145, 187, 297, 323).
Riddare, Hövitsman i Hackås. Född omkring 1403 i Hov, Hackås (Z). Gift 2 ggr. Hövismannadömet över Jämtland och Härjedalen synes riddar Örjan ha erhållit av konung Karl Knutsson då denne efter kröningen den 20 november 1449 i Trondheims domkyrka på återvägen gästade sin trogne undersåte på Hov. I realiteten efterträdde han sin broder Erik, sysslomannen men med ökad myndighet och en däremot svarande titel, hövitsman. Nyttjades av kung Karl som härförare vid infall i Norge i slutet av 1452 och tidigt 1453. Blev senare medlem av av kung Karls svenska råd och var 1457 kommendant vid Stockholms slott. Under natten till den 24 februari 1457 blev han utsedd till befälhavare över Stockholms slott när Kung Karl icke fann annan utväg än att sätta sin egen person i säkerhet och lämna sin från landsidan kringrända huvudstad och som flykting seglade över till Danzig. Då kung Kristian I senare intog staden, blev herr Örjan, kanslern, doktor Ryting och andra anhängare till kung Karl tagna till fånga och misshandlade av danskarna. (Mona Grimstad - Nils Ahnlund) Som sannolikt anses att Örjan efter frigivningen en tid dolde sig på Sätuna hos hustruns förste make Peter Jönsson Schack. (Skuncke) Norden är vid denna tid i en trestatsunion med Kristoffer av Bayern som gemensam kung. Den 15 september 1445 anslår Kristoffer till sin unga 15-åriga gemål Dorotea av huset Hohenzollern som morgongåva bl.a. Jämtland. Drottning Dorotea, en politiskt begåvad, ihärdig och klok kvinna, överlever sin make. Hon äktar den danske kungen Kristian I av Oldenburg. Unionen faller nu sönder. Kampen om makten efter Kristoffer leder under 1449 till att två kungar väljs - Kristian I och Karl Knutsson Bonde. Några av landets stormän kröner på försommaren Kristian i Oslo och denne hyllas senare i Marstrand. Frostatingsbönderna i Tröndelagen beslutar däremot erbjuda Karl Knutsson kronan 17 juni. Denne drar i oktober med 500 ryttare över värmlands- gränsen till Hamar. Biskopen (Örjans brorson Karl Jensson) är där vunnen för den svenske Karl. Örjan torde ha känt till detta och Karl väljes där 28 oktober och fortsätter till Trondheim, där han krönes av Norges ärkebiskop Aslak Bolt den 20 november 1449. I domkyrkan dubbas då femton nya riddare, dåtidens högsta utmärkelse, som endast de högst förtjänta fick. Örjan Karlsson synes ha varit en av dem. Sin riddartitel blir han trogen. (Sven Schylberg)
Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464.
Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel.
Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981)
De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg)
Riddarhustru. Född omkring 1300 i Östnor, Hackås (Z). Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Dotter till lagmannen Halvard Agmundsson, känd 1303-1347 eller Halvard Karlsson, känd 1319 enligt Robelin 1995-Skanckeboken sid 385. (Espell)
Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön, men tvingades, på grund av maken Nils dråp, att 1345 inköpa andra halvan av sin bror, hirdmannen Olaf i Vestanåkern och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Vi möter också Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till maken Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. (Källa: Skanke ätten, Roger de Robelin)
Våle i Hackås ägdes 1348 av Nils Hallstenssons hustru och före 1427 av ättlingen Karl Jörsson i Hov, Hackås, enligt en nyligen av J. Liedgren återfunnen rättshandling. (Källa: Jämten 1969, C.R. Carlsson)
Vi kan være sikre på at faren til Kristin, Nils Hallstenssons hustru, het Halvard. Det har vi et diplom på, gjengitt bl.a. i Edv. Bulls 'Jemtland og Norge' sid 33, der det står: 'Kristin Haluardsdotter i fullu umbode Nikolaser Halsteinsonar, sins husbonda'. (Källa: May Teistevoll, Oslo, Norge, epost 2000-04-12)
Vid mitten av 1300-talet drabbades Europa och Asien av den svåraste och kanske mest kända farsoten, vilken i Sverige kom att benämnas digerdöden. Enligt de nordiska traditionerna inkom pesten till oss via ett engelskt fartyg, som anlände till Bergen i Norge år 1349. Härifrån spreds den sedan till det övriga Norden. Bortemot hälften av dåtidens norrmän skall ha avlidit som en följd av pesten och följdepidemierna. Inga jämtländska brev nämner pesten. Nils Ahnlund har emellertid pekat på indirekta bevis för digerdödens härjningar i landskapet, dels det faktum att de jämtländska breven drastiskt avtar efter år 1350, dels att de jämtländska lagmännen Jörund och Halvard, som nämns i brev år 1349, tycks ha avlidit.
I alla landskap finns det folkliga sägner, som berättar om digerdödens härjningar. I exempelvis Ragunda skall rök ha kommit ur endast sju skorstenar, i Alsen ur en enda. I Lockne skall endast fyra människor ha överlevt, medan bara två yngligar skulle ha blivit i livet i Hede, Härjedalen. Från Hammerdal berättas, att då man inte längre orkade med att föra liken till kyrkogården, lade man dem helt sonika på marken med stockar tvärsöver, som skydd mot rovdjur. Naturligtvis har man också satt landskapets ödesbölen i samband med digerdöden.
(Källa: Jämten 1993, sid 51 - ff, Stefan Brink)
