Karl Pedersson Skancke ble født cirka 1360 , Hov, Hackås, Jämtlands län, Sweden (sønn av Peder Nilsson); døde 15 Mai 1430, Hov, Hackås, Jämtlands län, Sweden.
Andre Hendelser og Egenskaper:
Yrke: väpnare, riddare
Karl giftet seg med Radgerd Kettilsdotter cirka 1400. Radgerd ble født 1380 , Seglid, Sunne, Hackås, Jämtlands län, Sweden; døde 1445, Hov, Hackås, Jämtlands län, Sweden. [Gruppeskjema] [Familiediagram]
Yrke: Frösö, , Jämtlands län, Sweden; jordägare och riddare
Notater:
Yrke:
Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.
Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.
De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Trøndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.
Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.
Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.
Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.
(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)
Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker)
Kristina Halvardsdotter ble født 1300 , Östnor, Hackås, Jämtlands län, Sweden; døde 1350, Mjälle, Frösön, Jämtlands län, Sweden.
Andre Hendelser og Egenskaper:
Yrke: riddarhustru
Notater:
Yrke:
Riddarhustru. Född omkring 1300 i Östnor, Hackås (Z). Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Dotter till lagmannen Halvard Agmundsson, känd 1303-1347 eller Halvard Karlsson, känd 1319 enligt Robelin 1995-Skanckeboken sid 385. (Espell)
Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön, men tvingades, på grund av maken Nils dråp, att 1345 inköpa andra halvan av sin bror, hirdmannen Olaf i Vestanåkern och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Vi möter också Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till maken Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. (Källa: Skanke ätten, Roger de Robelin)
Våle i Hackås ägdes 1348 av Nils Hallstenssons hustru och före 1427 av ättlingen Karl Jörsson i Hov, Hackås, enligt en nyligen av J. Liedgren återfunnen rättshandling. (Källa: Jämten 1969, C.R. Carlsson)
Vi kan være sikre på at faren til Kristin, Nils Hallstenssons hustru, het Halvard. Det har vi et diplom på, gjengitt bl.a. i Edv. Bulls 'Jemtland og Norge' sid 33, der det står: 'Kristin Haluardsdotter i fullu umbode Nikolaser Halsteinsonar, sins husbonda'. (Källa: May Teistevoll, Oslo, Norge, epost 2000-04-12)
Vid mitten av 1300-talet drabbades Europa och Asien av den svåraste och kanske mest kända farsoten, vilken i Sverige kom att benämnas digerdöden. Enligt de nordiska traditionerna inkom pesten till oss via ett engelskt fartyg, som anlände till Bergen i Norge år 1349. Härifrån spreds den sedan till det övriga Norden. Bortemot hälften av dåtidens norrmän skall ha avlidit som en följd av pesten och följdepidemierna. Inga jämtländska brev nämner pesten. Nils Ahnlund har emellertid pekat på indirekta bevis för digerdödens härjningar i landskapet, dels det faktum att de jämtländska breven drastiskt avtar efter år 1350, dels att de jämtländska lagmännen Jörund och Halvard, som nämns i brev år 1349, tycks ha avlidit.
I alla landskap finns det folkliga sägner, som berättar om digerdödens härjningar. I exempelvis Ragunda skall rök ha kommit ur endast sju skorstenar, i Alsen ur en enda. I Lockne skall endast fyra människor ha överlevt, medan bara två yngligar skulle ha blivit i livet i Hede, Härjedalen. Från Hammerdal berättas, att då man inte längre orkade med att föra liken till kyrkogården, lade man dem helt sonika på marken med stockar tvärsöver, som skydd mot rovdjur. Naturligtvis har man också satt landskapets ödesbölen i samband med digerdöden.
(Källa: Jämten 1993, sid 51 - ff, Stefan Brink)
Yrke:
Flyttade omkring 1295 från Isle of Man, England till Norge.
Vidsträckta uppdrag redan vid 1300-talets ingång.
Riksråd 1303-1324.
Blev syssloman i Jämtland 1326. (Skuncke)
Källa: Boken om "Skanckeätten 1995 av Roger de Robelin".
Teorin om Jämtlands-Skanckes eventuella anknytning till kungahuset på Isle of Man bygger på forskningar gjorda av Barney Young på Isle of Man. Hallsten är att betrakta som nyckelpersonen i denna forskning. Jämtlandsätten inkom sannolikt från Danmark till Norge. Med hänsyn till ättevapnet och kända hjälmprydnader har den eventuellt sitt äldsta ursprung från en släktgrupp i Pommern, som redan på 1300-talet förde lika skanckevapen.
Från omkring 1700 är den kvarvarande delen av ätten i Jämtland, med hänsyn till levnadsomständigheter, att betrakta som en renodlad bondesläkt. Sid 384.
Hallsten levde ännu 1345, känd första gången i två diplom 1303, det ena då han tillsammans med riddaren Audun Vigleiksson kungör för Verdalsborna i kungens ( Håkon VI, Magnus Lagaböters son) (Det var väl Håkon V, som var Magnus Lagabötes son, PW) namn en dom och det andra där han med riksråden baron Bjarne Erlingsson till Bjarköy, baron Erling Amundsson och baron Snare Aslaksson har uppdraget att fullfölja domen.
Han var riddare och norskt riksråd senast 1303, nämnd syssloman i Jämtland. Hans sätesgård var Egge i Tröndelagen.
Enligt bevarat sigill från 1303 förde hans Isle of Man's kungavapen med 3 avhuggna böjda skankar förenade i trepass och ordnade motsols.
Gift före 1300 med Sigrid Håkonsdotter.
Hallsten skänkte 2 pund jordagods till Trondenes kirke för Sigrid Håkonsdotters själ. (Sigrid var gift först med Ogmund Guttormsson, med vilken hon hade sonen Olaf Ogmundsson). Sigrid hade en syster Cecilia, som 1363 instiftar en själamässa för henne och hennes son Olaf.
Källa: Skancke-ätten av Herje Skuncke 1978.
Det är forskarna Carl Ruben Carlsson, G.V.C. Young på Isle of Man och Sven Gaute Barfoth, som med gemensamma ansträngningar kommit fram till ett resultat, som i stort ger besked att släkten Skancke i själva verket är en gren av Isle of Man's kungahus och att den grundades i Sverige och Norge i och med att Hallsten Torleifsson och hans mor prinsessan Magnhild i slutet av 1200-talet emigrerade från Isle of Man och bosatte sig i Norge.
Ca 1360 - 1430 (70 år)