«Johan David af Røsnæs» ble døpt 1. Pintsedag 1796, ekte sønn til Abraham
Johannesen. Det oppgis ikke hvem som var faddere.
Andreas David ble konfirmert i 1814, 19 år gammel. Han oppgis å bo på Rysnæs.
Da Johannes David Abrahamsen Rysnæs og Anne Adriansdatter Tennæs giftet seg i
1817 var Nils Johnsen Schieelven og Lars Larsen Skødnæs forlovere.
Christian Obediassen, muligens sønn til Obedias Jacobsen på Seljeelvnes, var oppsitter
i Nordkjosbotn som ble skyldsatt i 1775. Han kom i 1767 og overtok Sletnæs som antageligvis
ble ryddet i 1750-årene av Nils Trondsen. Nils var antagelig gift med Christians søster, Barbro
Obediasdatter. Han skattet av 8 merker på den nåværende gården Sletnæs (løpenummer
136). Christian døde i 1791 og hans enke ble sittende med bruket til 1809 hvoretter det lå øde
til og med 1811. Fra 1812 til 1814 står Peter Christian Pedersen oppført som bruker.
Johannes bygslet så Sletnæs fra 1818.
Da skiftet etter Annes far, Adrian Hemmingen Tennæs, ble avholdt i 1832, kalles
Johannes «Johannes Abrahamsen Nordkios».
I 1865 var Morten Kristensen «Husfader, Gaardbruger og selveier», på Sletnæs (Matr.
nr. 79 og 136). Hans kone, «Fin blanding af norsk og fin», angis uten navn og alder. De hadde
to døtre, Johanna P. (4 år) og Lorintine M. (1 år), begge «Blanding av norsk og fin». På gården
hadde de også en tjenestepige, Lorine B. Johansdatter, 12 år gammel. Morten hadde 5 kuer
og 14 får. Utseden var 1 tønne bygg og 6 tønner poteter. Det var 1 hus på gården.
Her bodde fortsatt Johannes, nå som føderaadsmand og 71 år gammel, sammen med
sin hustru, Ane.
Johannes døde som kaarmand på Sletnæs i 1872. I kirkeboken oppgis at han ble født i
1796.
En av deres sønner, Johan Adrian, var en for sin tid driftig foregangsmann. Han
oppførte i sin ungdom sagbruk og møllebruk ved en elv i Middagsbugten og drev i flere år
ishavsfangst med stort hell. I sine velmakts dager eide han en skonnert og to jakter, som førtes
av hans sønner Edvard Holm Johannesen, Hans K. Johannesen og Søren Johannesen.
Edvard deltok i Nordenskjolds Vega-ekspedisjon. Selv ble han ved et vådeskudd på
Spitsbergen berøvet synet på sitt ene øye og fikk en skulder skadet.
Jacob overtok ikke bygselen etter sin far, men bosatte seg i samme området, muligens bodde han i samme huset. Han står oppført i Moursunds protokoller som rydningsmann og har sannsynligvis ryddet videre mot Skittenelv (Limobukta), Det står ikke oppført at han har betalt noe her her.
Svitjod ble ofte overfalt av danske og norske sjøkonger med stort mannskap og uten land. Øystein ble overfalt av Solve Hogneson fra Nærøy under veitsle i Lovund. Solve kringsatte huset og brente ham inne sammen med hele hirden. Solve reiste til Sigtuna og krevde kongsnavn og landet., svearne samlet hær og slaget varte i elleve dager før Solve seiret.
På fredagar och lördagar jobbade han som badmästare, på badhuset, som idag används som förråd inne på järnverkets område. Verksam som musiker (spelade orgel och fiol), söndagsskolelärare och körsångare i Missionsförbundet, hade privata musikelever. Spikade träskor som extraknäck. Hyrde en lägenhet av systern Hulda på Spelgatan i Dfs.
Anne ble døpt 9. søndag etter «Trinitádes» (Trefoldighet) i 1796. Faddere var Lars
Hansen Sandøren (64 år i 1801), Ole Wellomsen Eydet (Willumsen Malangseydet, 46 år i
1801), Engebor Hemmengsdatter Eydet (hans kone, 35 år i 1801), Else(?) Hemmengsdatter
Tommasjorden (Else Margrete, 24 år i 1801) og Ane Jonsdatter Norkiosen.
Ved folketellingen i 1801 var Anne 3 år gammel og bodde hos sine foreldre på Tennæs.
Anne Adreansdatter Tennæs ble konfirmert i 1814, 18 år gammel.
Anne og Johannes David hadde følgende barn (minst):
1818: Eyler Andreas, født på Rysnæs.
1819: Nils Peder, født på Rysnæs.
1824: Abraham, født på Sletnæs, til Selnes, gift med Elen Larsdatter.
1826: Elen Sophie, født på Sletnæs.
1827: Morten Ephraim, født på Sletten, «Død inden det kom i Kirke».
Da Eyler Andreas ble døpt 31.05.1818 var følgende faddere: Adrian Hemmingsen
Tannæs, Johannes Pedersen Tromsøe, Johannes Abrahamsen, Anne Abrahamsdatter
Bømsted, Anne Andersdatter Tennæs og Sirena Andersdatter Tromsøe (kirkebok folio 244).
Da Nils Peder ble døpt 13.08.1819 var følgende faddere: Adrian Hemmingsen
Tennæs, Christian Abrahamsen, Bømsted, Hanna og Ellen Andreasdatter og Elisabeth
Pedersdatter Loddebugten (kirkebok folio 251).
Abraham ble født 16.10.1824. Faddere var Ungkar Andreas Olsen Sagelv, Esaias
Abrahamsen Røsnæs, Pige Elen Abrahamsdatter Røsnæs, Ungkar Chris Abrahamsen
Bomstad, Pige Elen Davidsdatter Marknæs og Golla Zachariasdatter Bakkebye (Kirkebok folio
156, nr. 2).
Elen Sophie ble født 23.04.1826. Faddere var Nils Hansen og Kone Maria
Johannesdatter Seljeelvnæs, Enke Elisabeth Johannesdatter Røsnes og «Moderen til Barnet»
(Kirkebok folio 277, nr. 55).
Morten Ephraim ble født 17.06.1827. Faddere angis ikke da han døde før han
kunne døpes i kirken (kirkebok folio 320, nr. 38).
I 1865 bodde Anne på Sletnes og var 70 år gammel.
10 år senere er Anne enke og «kaarkone». Hun bor fortsatt på Sletnæs, lever av
«Kaaret» og oppgis å være Luthersk. Det oppgis at hun ble født i 1797. Hos Ane bor Ane M.
Kasbersdatter, født i 1863. Hun lever «af Kaaret».
Gården drives og eies fortsatt av Morten Kristensen. Han lever av jordbruk og fiske.
Morten oppgis å være født i 1835, hans kone Katrine Larsdatter i 1836. De har barna Johanna
(1862), Lorentine (1865), Hansina (1867), Josofina (1869), Elen (1872) og Johan (1875). Alle er
disentere. Morten har 4 kuer, 2 kalver, 2 får og 2 gjeder. Utseden er 2 tønner poteter.
Under et opphold på Bergenhus kom han i klammeri med lagmann i Stavanger, Christopher Nielssøn Grøn. Lagmannen påsto bl.a. at hollendere var upålitelige. Det endte med at lagmannen stakk Peter i hodet med kniv. Peter døde fem dager senere. Mange mente det skyltes medisinene og ikke knivstikket. Christopher ble dømt til å betale 800 rdlr, hvorav 400 skulle brukes til å bygge fattighus i Bergen og de resterende 400 skulle brukes til fattighus i Trondheim. Lagmannen fikk heller ikke komme til Bergen mer enn to ganger i året.
Lagmannen Halvard Agmundsson, känd 1303-1347.
(Källa: Skanke ätten, Roger de Robelin)
Vid mitten av 1300-talet drabbades Europa och Asien av den svåraste och kanske mest kända farsoten, vilken i Sverige kom att benämnas digerdöden. Enligt de nordiska traditionerna inkom pesten till oss via ett engelskt fartyg, som anlände till Bergen i Norge år 1349. Härifrån spreds den sedan till det övriga Norden. Bortemot hälften av dåtidens norrmän skall ha avlidit som en följd av pesten och följdepidemierna. Inga jämtländska brev nämner pesten. Nils Ahnlund har emellertid pekat på indirekta bevis för digerdödens härjningar i landskapet, dels det faktum att de jämtländska breven drastiskt avtar efter år 1350, dels att de jämtländska lagmännen Jörund och Halvard, som nämns i brev år 1349, tycks ha avlidit.
I alla landskap finns det folkliga sägner, som berättar om digerdödens härjningar. I exempelvis Ragunda skall rök ha kommit ur endast sju skorstenar, i Alsen ur en enda. I Lockne skall endast fyra människor ha överlevt, medan bara två yngligar skulle ha blivit i livet i Hede, Härjedalen. Från Hammerdal berättas, att då man inte längre orkade med att föra liken till kyrkogården, lade man dem helt sonika på marken med stockar tvärsöver, som skydd mot rovdjur. Naturligtvis har man också satt landskapets ödesbölen i samband med digerdöden.
(Källa: Jämten 1993, sid 51 - ff, Stefan Brink)
För att det skulle finnas någon form av rättssäkerhet i landet, uppkom redan på ett tidigt stadium ett ämbete, som skulle sätta upp och hålla reda på vissa rättsregler eller lagar. Detta ämbete kom att beklädas av lagmannen, som av ålder, allt sedan heden tid, var den främste ämbetsmannen i landet. Innan lagarna blev nedtecknade, vilket skedde först i början av 1300-talet, måste han kunna lagarna utantill. Lagmannen valdes ursprungligen av bönderna för att leda det stora tinget på Frösön. Där behandlades inte bara rättsfrågor utan även allmänna ärenden, och det var där man en gång, omkring år 1050, beslöt att Jämtland skulle kristnas. Lagmannen hade länge ingen egen domsrätt, han skulle endast försvara och föreläsa lagen och besvara frågor i rättssaker. Längre fram tillsattes lagmannen av kungen och hans uppgift begränsades till att leda lagtinget, som nu endast behandlade rättstvister.
(Källa: Hammerdals och Gåxsjös historia, Gunnar Englund)
Axel var skomakarlärling i 5 år hos Wennerlund i Svartå. Skomakeriet b
Axel var skomakarlärling i 5 år hos Wennerlund i Svartå. Skomakeriet blev bara en fritidsyssla. Under en tid jobbade han på kraftverksbygget i Gullspång. När Axel kom till Degerfors, tyckte prästen att han skulle byta efternamn till Aldén, samma som hans bror hade bytt till några år tidigare. Fram till pension, martinarbetare i Degerfors.
