Martinus Laurentii (1563-1610), var 1563 kyrkoherde i Torp. I anledning av det samma år utbrutna kriget mot Danmark-Norge rapporterar fogden Mats Michelsson i brev 1563 till kung Eriks beryktade prokurator, Göran Persson, att han tagit del av den skrivelse, som kyrkoprästen i Torp, Mårten Larsson, utfärdat till sina grannar, innehållande de underrättelser denne erhållit av prästerna i Jämtland om, att 2000 jutar och ändå flere nalkades i avsikt att bränna och härja. Själv blev kyrkoherden så svårt betungad med inkvarteringar, då de svenska trupperna drogo upp till Jämtland, att den kunglige krigsöversten Claudius Gallus fann sig föranlåten att befria honom från den gärd till krigsfolkets behov, han liksom andra präster bort utgöra, belöpande sig i fetalier till 10 pund 1 fjerd. (brev dat. Torp 5 febr. 1564). Jämte övriga Medelpadspastorer avgav herr Martinus i Torp trohetsförsäkran åt kung Johan III på Landstinget i Njurunda 3 nov. 1568. Genom kgl. brev 6 apr. 1569 erhöll herr Mårten ½ pundläst spanmål (6 pd) i vederlag för en socken, som han mist (Haverö) och är lagd under Hoodall prästegäll i Hälsingland. Till Älfsborgs lösen 1571 utgav han 40 mk 6 öre, utgörande 1/10 af värdet på hans lösegendom, som angavs vara: silver 60 lod, koppar 2 pund, kor 10, får 9, svin 5, ungnöt 4, getter 3, bock 1, 1 häst för 10 mark, 1 sto för 4 mark. I brev 1572 till kgl. kamreraren Peder Håkansson, vilken kyrkoherden kallar sin skolebroder, omtalar han, att under hans antecessors tid avgick Haffre från Torps pastorat. Själv hade han beflitat sig att få det under Torp igen, men som kung Erik ej ville rygga sin salig faders brev, förunte han honom en halvpundläst. Ej längesedan hade detta vederlag blivit återkallat, och nu beder han, att Peder Håkansson må förfordra hans ärende att återfå detta vederlag, eftersom han under krigsoroligheterna haft stor gästning af konungens krigsfolk, såsom herr Hans Kyle, Jesper Larsson, Johan Siggesson, herr Knut Soop och Mats Torne, Claudius Gallus m. fl. För besväret ville han skänka brevmottagaren ett gott björnskinn. (Orig. i Medelpads handl. 1585 KA.) Genom kung Johans brev 4 mars 1585 återfick kyrkoherden vederlagsspanmålen, vilken då liksom förut skulle utgå med 6 pd. Han underskrev 16 febr 1577 liturgiens antagande, 1593 Upsala mötes beslut, prästerskapets försäkran 19 febr 1594 och riksdagsbeslutet i Upsala 23 februari samma år samt Söderköpings riksdagsbeslut 22 okt. 1595. Torde ha dött 1610, ty följande års tiondelängd är bevittnad av efterträdaren. Kyrkoherden var ägare till flera hemman och Medelpads dombok för år 1618 meddelar åtskilligt om arvskiftet mellan barnen. (Härnösands stifts herdaminne)
Martinus Laurenti var son till Lars, Mårtensson, bonde i Gästa 3, Njurunda (Y) 1535, 1543 och 1580, nämndeman 1560-73. Lars var en formögen bonde i Gästa i Njurunda, Medelpad. (Skanke ätten:39, Robelin)
Niels kom i tjeneste hos erkebiskop Oluf Engelbrechtson i Trondheim. Da biskopen døde (eller flyktet?) i 1537, ble han av Kong Christian III ansatt som Trondheims aller første borgermester.
Elair Le Grand är kolare vid Fada och Bränn-Ekeby 1628--29 och anställs 12/5 1629 för ytterligare två år vid Nyköpingsverken (Leufstaarkivet RA).I domboken för Värmlands bergslag 24/3 1634 sägs att:Ellert Legrand een fransos kolare hade slaget och hugget een kollare dreng, Nills Peerson widh nambn ...Hans vistelse i Värmland är bara tillfällig, redan året därpå är han engagerad av Jacob de la Gardie och återfinns vid Julita bruk, Iler de Gran, kolare (roteringslängd 1635).Jacob de la Gardie låter honom sedan deltaga i arbetet vid Västersilfberget 1637--38, varefter han tjänstgör vid Gyttorp 1638--48. Slutligen finner vi honom vid Hammarby bruk i Nora 1654--57.
Elin Toresdatter til Leikum i Eidsberg. I 1349 kom sortedøden til Norge og sagnet fortæller, at Elin og Erling tog familien med til udlandet. I 1351 er Erling sammen med Abbed Olav fra Nidarholm i Avignong for at anmode Paven om Palium, som var et hvidt bånd, som ærkebiskoppen fik af paven som tegn på sit lovlige valg som ærkebiskop. Hun er også nok den Elin, som i det Herrens år 1352 testamenterede til søster Elisabeth i Oslo et "Agnus Dei" - medaljong. Elisabeth, som var nonne, var nok søster til Elin. Dette arvestykke var ikke en mynt eller myntstykke, men snarere et pilgrimsmærke, som var lavet i Rom af voks til påskeljosa til paven i symboler som Guds lam, Kristushoved og andre kristne symboler. Senere blev disse symboler båret i en sølvkapsel, som var forsynet med Agnus Dei billedet. De trodede på, at de herfor var beskyttet mod sygdom og andet ondt. Senere bar de mærkerne i halskæde og særlig vigtigt var det for en barselskone. Over døren i kapellet på Giske er der instøbt et Angus Dei, som er Guds lam. Elins søster fik af sin mor Ingeborg Erlingsdatter et Psaterium, som er en billede med 3 motiver: Kong David spiller på harpe. Kong David bliver kronet. David bliver dræbt. Dette billede var frem til 1425 i Giske-slægtens eje. Elin og Erling havde på Giske en håndskrevet bog indeholdende de gældende love, ligesom der i bogen var en liste over dødsdagene til familien Hendes far, Tore Haakonson på Leknes var rigskansler og søn til Håkon Bisp
Lie bestyrte :forretningen efter Knud Bngelbreth Møller (som var død på et sinnsykehospital i Kiiel) sammen med K. E. M's enke
men forretningen gikk fallitt. Knud Engelbreth Møller eide en gård på hjørnet av Kongens gt. og Bersvenveiten på østre side
av veiten og nordre side av Kongens gt. Han reiste ofte til Tyskland for å gjøre innkjøp til forretningen. Han var løytnant
i Borgerkorpset i Trondhjem. Han hadde flere premier som skytter. I begynnelsen av 1860 årene flyttet enkefru Møller
til Kristiania, bodde her på forskjellige steder, i Pilestredet, Møllergt., på Meyersløkke o. s. v. Her hadde hun logerende.
I 1869 flyttet hun tilbake til Trondhjem. Hun bosatte seg i Ørkedalen hvor hun hadde en bror O. r. Sag'f. Carl Aas.
