Inge Stenkilsson ble født 1055; døde 1112, Ingatorps kungsgård vid Hornborgasjön, i Hångers socken i Västergötland; ble begravet , Vreta kloster, Ragnvald Knaphövdes gravkor.
Andre Hendelser og Egenskaper:
Yrke: Mellom 1079 og 1084, Sweden; kung
Yrke: Mellom 1087 og 1110, Sweden
Notater:
Inge var en ivrig kristen. Han er den første svenske konge som nevnes i brevmaterialet. Den 04.10.1080 skrev pave Gregorius VII til svenskenes (suetonum) kong Inge - navnet i det pavelige registraturet kun markert med initial - at han hadde hørt at kristne predikanter hadde kommet til dennes land. Han ville derfor at kongen skulle sende en biskop eller annen lempelig prest til Roma får å underrette paven om landets forhold samt motta instruksjoner.
Fra Snorre Sturlasson: Magnus Berrføtts saga:
12. Steinkjel Sveakonge døde omtrent på den tiden de to Haraldene falt. Håkon het den kongen som rådde for Svitjod (Russland) etter ham. Siden var Inge, sønn til Steinkjel, konge; han var en god og mektig konge, større og sterkere enn andre menn; han var konge i Svitjod da Magnus var konge i Norge. ...Ð
Inge tapte kongemakten til Blot-Sven i 1084, da han dømte ut avgudsoffringen i Svithiod og bød alt folket at kristnes. Den bortdrevne Inge kom imidlertid tilbake til Svithiod (Svealand) tre år senere. Han kom over Blot-Sven som var uforbredt, tente ild på huset og brendte alt folket inne. Sven kom ut og ble da drept.
Inge førte krig med den norske kongen Magnus II Barfot som fikk dette navnet da han på sine krigståg til Skottland brukte de skotske highlenderes drakt. Magnus krevde at landet mellom Vänern, Götaälv og havet skulle tilhøre Norge, men måtte avstå fra disse krav. På et personlig møte mellom alle tre nordens konger, den danske kongen Erik Ejegod var også tilstede, ble freden i Konghäll sluttet i 1101. Forlikningen ble bekreftet ved giftemål mellom Magnus og Inges datter Margareta, som derfor ble kalt FridkullaÐ. En annen av Inges døtre, Christina, ble gift med en russisk storfyrste.
Inge var gift med Ragnhild eller Helene.
Død:
Varnhemsmunkarna flyttade hans benrester från Hångers kyrkogård (Kung Inges grav på Hångers ödekyrkogård 1 mil söder om Värnamo) till det kungliga gravkoret i Varnhem.
Snorre Sturlasson: Fra Magnussønnenes saga:
20. ... Mor til Malmfrid var Kristin, datter til sveakongen Inge Steinkjelsson. Søster til Malmfrid var Ingelborg, som var gift med Knut Lavard, ..
43. Ulfhild Sigtryggsdotter Boberg ble født 1225 , Broddetorp, Bolum, Västra Götaland, Sweden; døde 1263, Nydala kloster; ble begravet , Nydala kloster.
Erik Knutsson (17.Knut4, 10.Kristina3, 5.Katarina2, 1.Inge1) ble født cirka 1176 , Stockholm, Sweden; døde 10 Apr 1216, Visingsö, Jönköpings län, Sweden; ble begravet , Varnhem klosterkyrka.
Andre Hendelser og Egenskaper:
Yrke: 1208-1216, Sweden; kung
Notater:
År 1205 undkom han från slaget vid Älgarås där hans tre bröder stupade. Vistades därefter tre år hos släktingar i Norge, återkom 1208 och besegrade Sverker den yngre i slaget vid Lena . Erik valdes till kung samma år, men kröningen ägde rum först i november 1210, det vill säga efter slaget vid Gestilren , då Sverker den yngres trupper återigen besegrats och Sverker den yngre själv dödats. Kung Eriks kröning är för övrigt den tidigast kända kröningen i Sverige och den utfördes av biskop Valerius , en tidigare anhängare av kung Sverker den yngre.
Under den tidigare delen av sin regeringstid hade kung Erik en jarl vid namn Folke, vars anhängare bland stormännen kom att kallas «i»folkungar «/i». Denne Folke dog dock redan i slaget vid Gestilren i juli 1210. Påven Innocentius III tog 1216 Sverige i beskydd och bekräftade kung Eriks besittningsrätt inte bara till Sverige, utan även till de områden han kunde vinna från hedningarna . Tidigare hade Innocentius III varit på kung Sverker den yngres sida. Brevet avsändes den 4 april 1216 och hann därför inte nå kung Erik innan han dött en knapp vecka senare (10 april ).
Mycket lite är känt om kung Eriks regeringstid. I Västgötalagens kungalängd står dock att han var en «i»god årkonung«/i», det vill säga att skördarna var goda under hans regeringstid. Baneret som kung Erik fört i slaget vid Gestilren förvarades hos lagman Eskil i Skara , som 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande isländske lagsagesmannen Snorre Sturlasson .
Han titulerades «i»Erici D.G. Regis Sverorum«/i» omkring 1210.[2]
Yrke:
oegentligt även kallad «i»Erik X«/i» (under 1200-talet kallades han «i»Erik II«/i»)«u» «/u»
53. Katarina Karlsdotter Lejonbalk ble født 1260 , Knosjöhult, Simonstorp, Västra Götaland, Sweden; døde 1 Sep 1319, Simonstorp, Västra Götaland, Sweden.
Levde 1247.
Ragnhild ble siste gang nevnt i 1247. Hennes avstamning er usikker
I «Rosensverdslektens forfedre» av Bent og Vidar Billing Hansen antas at hun var datter til Nikolas Kuvung (Nokkve Pålsson), lendmann på Giske, som døde i 1217.
I «Våre forfedre» av Mogens Bugge antas at hun var datter til Jon Torbergsson av Randaberg og Ragnhild Erlingsdatter som igjen var datter til jarlen Erling Skakke (1115-79) og Kristina Sigurdsdatter (død 1178), datter til kong Sigurd Jorsalfare (1090-1130).
Johan uppträder första gången som dominus den 22 mars 1272 i Gälakvist vid Skara i konung Valdemar Birgerssons sällskap. Johan var en av ledarna för stormanna-konfederationen mot Magnus Ladulås, varför han avrättades den 20 augusti 1280 tillsammans med brodern Birger, systersonen Johan Karlsson av Fånöätten och flera andra- se nedan.
Familie/Ektefelle/partner: Ragvald Puke. Ragvald ble født 1256 , Östergötland; døde 1307, Simonstorp, Västra Götaland, Sweden. [Gruppeskjema] [Familiediagram]
Hun levde i et lykkelig ekteskap med sin mann. Etter hans død i Skotland i 1263 førte hun hans lik til Bergens Kristkirke i 1264. Senere dro hun seg tilbake til Reins kloster hvor hun døde.
Yrke:
Hun levde i et lykkelig ekteskap med sin mann. Etter hans død i Skotland i 1263 førte hun hans lik til Bergens Kristkirke i 1264. Senere dro hun seg tilbake til Reins kloster hvor hun døde.
Magnus ble en av de store riksbyggere i Norges historie. Utvidet sentralmyndighetens makt i samfunnet og utførte et skjellsettende arbeid for å skaffe landet et enhetlig og tidsmessig lovverk
Magnus fikk kongenavn i 1257 og ble kronet i 1261. Han ble regjerende monark etter farens død i 1263.
Sitt tilnavn fikk han for sine store forbedringer av lovverket. I landsloven ble det innført at riket ikke måtte deles og at det skulle gå i arv til den eldste ektefødte sønn. Han var fredelig, elsket prakt og innførte flere utenlandske skikker ved hirden. Kjøpmennene i de nordtyske byer fikk store rettigheter til skade for landet. Overfor geistligheten var han ettergivende.
Magnus ble gravlagt i Franciskanerklosteret i Bergen.
(Research):Nämns som Bo Nilssons (Natt och Dag) trolovade 16 maj 1306.
Levde som änka 25 mars 1336, då hon med bifall av sina barn skänkte en gård i Torpa sn till S:t Martins kloster i Skänninge, i vars kloster hennes dotter Elena Bosdotter ingick 1336.
Fru Cecilia ägde jord i Bråbo och Ydre hd i Östergötland.
Levde ännu 18 november 1347 och 12 mars 1350.
Tidigast död 12 mars 1350
Var først hertug over SØ-Norge med sete i Oslo, fra 1299 også konge, og i hans tid ble administrasjonssenteret flyttet fra Bergen til Oslo
Håkon fikk hertugnavn i 1273. Ved farens død i 1280 ble han hertug over Opplandene, Oslo og Færøyene. Han ble hyllet og kronet i 1299 som nærmeste tronarving etter at broren Eirik døde sønneløs.
Han regjerte med kraft, opphevet jarle- og lendermannstitlene og begrenset biskopenes verdslige makt. Håkon fortsatte krigen med Danmark til 1309, da fred ble sluttet i Kjøbenhavn.
På sitt dødsleie utpekte Håkon sine nærmeste rådgivere, med kansleren i spissen, til regenter for dattersønnen Magnus Eriksson. Han ble gravlagt i Mariakirken i Oslo.
Han var vår siste konge av Sverre-ættens mannslinje.
Bygde Akershus slott og flyttet hovedstaden fra Bergen til Oslo.
Yrke:
Bo Jonsson Grip (ca 1330-1386) var rådsherre och marsk under Magnus Erikssons regeringstid. I riksrådet fanns även hans vän och kollega, Karl Ulfsson av Ulvåsa, den heliga Birgittas äldste son.
Bo Jonsson dominerade i några årtionden det politiska livet i Sverige. Han var den främsta företrädaren för den svenska rådsaristokratin som 1365 gjorde Albert av Mecklenburg till landets kung och fördrev Magnus Eriksson. År 1369 blev han kungens officialis generalis (högste ämbetsman).
Genom arv och mycket fördomsfria metoder kom Bo Jonsson att kontrollera det största godsinnehavet någonsin i Sverige. Denne storman tillskansade sig genom politiska och ekonomiska medel 1 500 gårdar i 350 socknar från Kalmar upp till Dalarna. Han ägde vid 1300-talets mitt över 1/3 av dåtida Sverige och blev däregenom den största jordägaren i landet.
Från Gripsholm behärskade han hela Mälardalen, södra Norrland, hela Finland samt söderut stora delar av Västergötland, östra Östergötland och smålandskusten.
Bo Jonsson Grip ägde ett dussintal befästa slott, bland annat finska Åbo, Tavastehus och Viborg, svenska Kalmar och Nyköping, plus dem han själv låtit uppföra - Bjärkaholm, Ringstaholm och Gripsholm, hans ögonsten. Han vistades med förkärlek på sin borg Gripsholm, som dock fick sitt nuvarande utseende först på Vasatiden.
Han var i praktiken Sveriges mäktigaste man och ledare för rådets och adelns kamp mot kungamakten och det tyska inflytandet. Vid hans död 1386 uppstod tvist om hans ofantliga arv mellan kung Albrekt och drottning Margareta, varvid den senare segrade.
Bo Jonsson Grip var gift två gånger: först med den rika Margareta Porse, som dog efter en kort tid i barnsäng. Bo Jonsson Grip lät förlösa barnet, en son, med kejsarsnitt men barnet dog efter bara en dag. Ryktet säger att han lät utföra operationen för att få arvsrätten efter sin hustru.
Andra äktenskapet ingicks med en vacker tyska, Margareta Dume, som lär ha haft många beundrare. En av dessa var Karl Nilsson, en frälseman från Södermanland. Han fick svärdet i sig en dag när han stod framför själva högaltaret i Stockholms gråbrödrakyrka. Det sades att Bo Jonsson Grip hade skuld, trots att han hade vittnen som svor på att han inte varit närvarande i kyrkan. Men nio dygn senare var Karl Nilssons gods i Bo Jonsson Grips ägo…
Han gjorde i sitt testamente frikostiga gåvor till kyrkor och kloster han stödde aktivt det nyupprättade Vadstena kloster och han lät översätta Alexandersagan till svensk vers. För att förhindra att länen och därmed den politiska makten efter hans död skulle övergå till kung Albrekt förordnade han i sitt testamente en särskild grupp stormän ("B:s testamentsexekutorer") att förvalta hans län och gods.
Bo Jonsson Grip är begravd i Vadstena. Ingen vet hur han såg ut, men eftermälet har gjort honom liten och sned och vanställd, puckelryggig och ful. Mätningar av skelettet i mausoleet i Vadstena har delvis bekräftat det ryktet.
Jomfru Agnes var Kong Håkon V.s eldste naturlige datter. Hennes mor kjennes ikke. Hun ble trolovet med hr. Havtore i 1302. (Isl. Ann. IV, V). Hun var dengang neppe stort mer enn 10 år gammel. Ekteskapet mellom dem kan derfor først være inngått flere år senere, sannsynligvis omkring 1307.
En rask titt i Regesta Norvegica og Diplomatarium Norvegicum viser bl. a.
at:
1) Håkon V's datter Agnes ble gift med Havtore Jonsson før 9/1 1312 og at
de da enda ikke hadde noen barn. (RN III 756 og 757)
I "Norges Historie " Cappelens forlag b. 5 s. 11-12,kan en lese at folk
nordafjells foreslo drottseten Sigurd Jonsson som ny konge i Norge etter at
Kristoffer av Bayerns var død.Her blir det videre nevnt at Sigurd Jonsson
var Håkon 5.
s dattersønn dattersønn gjennom kongens uekte datter Agnes som
ble gift med Havtore Jonsson til Sudrheim.Denne slektsforbindelsen gav
forøvrig ikke Sigurd Jonsson arvekrav på tronen.Det nevnes ikke hvilke
kilder forfatter av "Norges Historie " ,Ole Jørgen Bendictow har brukt .Men
slik det blir skrevet forstår jeg som om dette er en kjent sak.Videre
nevnes det i en ikke oppgitt kilde at kona til Sigurd ;Filippa datter av
grev Hans av Neugarden og Eberstein var i slekt med kongen (Håkon. 5 ).
Yrke:
Bo Jonsson Grip (ca 1330-1386) var rådsherre och marsk under Magnus Erikssons regeringstid. I riksrådet fanns även hans vän och kollega, Karl Ulfsson av Ulvåsa, den heliga Birgittas äldste son.
Bo Jonsson dominerade i några årtionden det politiska livet i Sverige. Han var den främsta företrädaren för den svenska rådsaristokratin som 1365 gjorde Albert av Mecklenburg till landets kung och fördrev Magnus Eriksson. År 1369 blev han kungens officialis generalis (högste ämbetsman).
Genom arv och mycket fördomsfria metoder kom Bo Jonsson att kontrollera det största godsinnehavet någonsin i Sverige. Denne storman tillskansade sig genom politiska och ekonomiska medel 1 500 gårdar i 350 socknar från Kalmar upp till Dalarna. Han ägde vid 1300-talets mitt över 1/3 av dåtida Sverige och blev däregenom den största jordägaren i landet.
Från Gripsholm behärskade han hela Mälardalen, södra Norrland, hela Finland samt söderut stora delar av Västergötland, östra Östergötland och smålandskusten.
Bo Jonsson Grip ägde ett dussintal befästa slott, bland annat finska Åbo, Tavastehus och Viborg, svenska Kalmar och Nyköping, plus dem han själv låtit uppföra - Bjärkaholm, Ringstaholm och Gripsholm, hans ögonsten. Han vistades med förkärlek på sin borg Gripsholm, som dock fick sitt nuvarande utseende först på Vasatiden.
Han var i praktiken Sveriges mäktigaste man och ledare för rådets och adelns kamp mot kungamakten och det tyska inflytandet. Vid hans död 1386 uppstod tvist om hans ofantliga arv mellan kung Albrekt och drottning Margareta, varvid den senare segrade.
Bo Jonsson Grip var gift två gånger: först med den rika Margareta Porse, som dog efter en kort tid i barnsäng. Bo Jonsson Grip lät förlösa barnet, en son, med kejsarsnitt men barnet dog efter bara en dag. Ryktet säger att han lät utföra operationen för att få arvsrätten efter sin hustru.
Andra äktenskapet ingicks med en vacker tyska, Margareta Dume, som lär ha haft många beundrare. En av dessa var Karl Nilsson, en frälseman från Södermanland. Han fick svärdet i sig en dag när han stod framför själva högaltaret i Stockholms gråbrödrakyrka. Det sades att Bo Jonsson Grip hade skuld, trots att han hade vittnen som svor på att han inte varit närvarande i kyrkan. Men nio dygn senare var Karl Nilssons gods i Bo Jonsson Grips ägo…
Han gjorde i sitt testamente frikostiga gåvor till kyrkor och kloster han stödde aktivt det nyupprättade Vadstena kloster och han lät översätta Alexandersagan till svensk vers. För att förhindra att länen och därmed den politiska makten efter hans död skulle övergå till kung Albrekt förordnade han i sitt testamente en särskild grupp stormän ("B:s testamentsexekutorer") att förvalta hans län och gods.
Bo Jonsson Grip är begravd i Vadstena. Ingen vet hur han såg ut, men eftermälet har gjort honom liten och sned och vanställd, puckelryggig och ful. Mätningar av skelettet i mausoleet i Vadstena har delvis bekräftat det ryktet.
Sigurd kan ikke ha vært mer enn høyst 20 år gammel da han blir nevnt første gang i 1333 sammen med broren Jon. HavtoresønneneÐ sammen med Erling Vidkunnsson og Ulv Sakseson blir sagt å ha holdt Tunsberghus for kong MagnusÐ, men siden ga seg i hans vold. Den feudale selvrådigheten som her fikk uttrykk, møter vi igjen hos Sigurd ved flere anledninger opp gjennom 1330-årene, og for hans del var den vel også utslag av ungdommelig overmot. Det har kanskje sammenheng med oppsetsigheten i 1333 som vi hører om i et pavebrev fra 25.06.1334, da han ble løst fra det bann han var lyst i for å ha fanget bisp Hallvard av Hamar og tvunget ham til for en tid å overlate ham et av bispens faste slott, sikkert Mjøskastellet. Det er mulig at dette gjelder den notis som finnes i en enkelt islandsk årbok under året 1339, at biskopene Salomon (av Oslo) og Hallvard ble fanget og ranet for gods av Roar (ellers ukjent), Sigurd og UlvÐ.
Etter faren arvet han hovedgården Sørum på Romerike med tilhørende gods. Den 29.09.1342 fikk han pavelig dispensasjon til å gifte seg med Ingebjørg, datter til herr Erling Vidkunnsson, som han ifølge pavebrevet var beslektet med i 4. ledd. Han ble dermed en av arvingene til det største jordegods i Norge, og da Erlings eneste sønn Bjarne døde barnløs i 1353 ble han i virkeligheten hovedarvingen. Allerede før sin død i 1354 innsatte Erling Sigurd som arving til Giske, og etter Erlings død fikk han dessuten Bjarkøy. Derved ble han uten tvil den rikeste godseieren i Norge. Allerede i 1353 var han også blitt medarving til Sundbugodset, og i 1363 fikk han dom for medarverett etter sitt søskenbarn fru Herdis Torvaldsdatter. Han øket sitt gods ved jordkjøp både nordenfjells og vestenfjells, og han hadde også gods i Värmland. Mens broren, herr Jon, mer og mer holdt seg til Sverige, ble Sigurd den fremste adelsmann i Norge.
Sigurd Havtoresson (Sørum-ætten [rose]), sender ut brev på Huseby i øystre Skaun på Romerike der han kunngjør salg av 2 øresbol jord i Hårekstad i Hofs sogn på Fet på Romerike til Gudmund Kolbeinsson. Sighurdr Hafthores sunar har Tord Jonsson som lensmann i vitnebrev sendt ut på Tembe på Skogebygden 1358 mai 25 (DN II nr. 342). Har Arne Torleivsson som sin lensmann i større eiendomssak på Romerike 1376 januar 29 (DN V nr. 286).
Sigurd Havtoreson hadde en sønn Håkon og en datter Agnes. (DN I 448).