Riddare, Hövitsman i Hackås. Född omkring 1403 i Hov, Hackås (Z). Gift 2 ggr. Hövismannadömet över Jämtland och Härjedalen synes riddar Örjan ha erhållit av konung Karl Knutsson då denne efter kröningen den 20 november 1449 i Trondheims domkyrka på återvägen gästade sin trogne undersåte på Hov. I realiteten efterträdde han sin broder Erik, sysslomannen men med ökad myndighet och en däremot svarande titel, hövitsman. Nyttjades av kung Karl som härförare vid infall i Norge i slutet av 1452 och tidigt 1453. Blev senare medlem av av kung Karls svenska råd och var 1457 kommendant vid Stockholms slott. Under natten till den 24 februari 1457 blev han utsedd till befälhavare över Stockholms slott när Kung Karl icke fann annan utväg än att sätta sin egen person i säkerhet och lämna sin från landsidan kringrända huvudstad och som flykting seglade över till Danzig. Då kung Kristian I senare intog staden, blev herr Örjan, kanslern, doktor Ryting och andra anhängare till kung Karl tagna till fånga och misshandlade av danskarna. (Mona Grimstad - Nils Ahnlund) Som sannolikt anses att Örjan efter frigivningen en tid dolde sig på Sätuna hos hustruns förste make Peter Jönsson Schack. (Skuncke) Norden är vid denna tid i en trestatsunion med Kristoffer av Bayern som gemensam kung. Den 15 september 1445 anslår Kristoffer till sin unga 15-åriga gemål Dorotea av huset Hohenzollern som morgongåva bl.a. Jämtland. Drottning Dorotea, en politiskt begåvad, ihärdig och klok kvinna, överlever sin make. Hon äktar den danske kungen Kristian I av Oldenburg. Unionen faller nu sönder. Kampen om makten efter Kristoffer leder under 1449 till att två kungar väljs - Kristian I och Karl Knutsson Bonde. Några av landets stormän kröner på försommaren Kristian i Oslo och denne hyllas senare i Marstrand. Frostatingsbönderna i Tröndelagen beslutar däremot erbjuda Karl Knutsson kronan 17 juni. Denne drar i oktober med 500 ryttare över värmlands- gränsen till Hamar. Biskopen (Örjans brorson Karl Jensson) är där vunnen för den svenske Karl. Örjan torde ha känt till detta och Karl väljes där 28 oktober och fortsätter till Trondheim, där han krönes av Norges ärkebiskop Aslak Bolt den 20 november 1449. I domkyrkan dubbas då femton nya riddare, dåtidens högsta utmärkelse, som endast de högst förtjänta fick. Örjan Karlsson synes ha varit en av dem. Sin riddartitel blir han trogen. (Sven Schylberg)
Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464.
Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel.
Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981)
De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg)
Född omkring 1380 i Heglid, Sunne, Hackås (Z). Sägs vara dotterdotter till Olav den helige men det är fel. Död omkring 1445 i Hov, Hackås (Z). Död efter 1438 enligt Espell. Sålde sitt gods Heglid i Sunne, Hackås, för 70 Mark 30/10 1438. (Skuncke)
Omnämnd första gången 1283 såsom deltagare i det stormannamöte, som Magnus Ladulås samman- kallat till Hälgö, och var redan då riddare. Tre år senare (22 maj 1286) bevistade han ett nytt sådant möte i Stockholm; först 11 september 1288 omtalas han uttryckligen som riksråd. Efter konung Magnus död tog han del i förmyndarstyrelsen för den unge Birger Magnusson. Sedan Birger själv tillträtt regeringen, verkar Ture lång tid framåt ha stått i gunst hos denne. Han blev sålunda (senast 1310) konungens kammarmästare - en av de första med denna titel i våra hävder - och i brev av 1313 och 1315 framträden han som lagman i Tiohärads lagsaga. En brytning tycks dock ha uppstått mellan konungen och hans förtroendeman. I alla händelser har konung Birger någon tid före sitt fall besatt kammarmästareämbetet med en annan person. Även från lagmansposten blev Ture enledigad. Ture deltog i den unge Magnus Erikssons val till konung 1319 och bevistade sedan flitigt rådsmötena under den nya regimen åren 1320-1322. Sistnämnda år inträdde han i den mot änkehertiginnan Ingeborg riktade stormannakonfederationen i Skara 20 juli, men därefter försvinner hans namn ur källorna, och 1327 omtalas han som död. Var Ture haft sin sätesgård, är fullständigt obekant, men då han vid flera tillfällen beseglar brev som är utfärdade i Kalmar, är det inte uteslutet att redan han har ägt Kråkerum, som i varje fall år 1343 var i ättens besittning.
- - -
Död mellan mellan 1322 och 1327. Var riddare 1283 och riksråd 1288 samt kung Birger Magnussons camerarius 1310-18. Var lagman i Värend 1313-18. Underskrev föreningen i Skara 20 juli 1322, men därefter försvinner hans namn ur källorna och han var död 29 mars 1327. Han tog efter konung Magnus "ladulås" död del i förmyndarstyrelsen för den unge Birger Magnusson och synes, sedan Birger själv tillträtt regeringen, en lång tid framåt ha stått i gunst hos denne.
Faddere var Niels Monsen, Mons Nielsen, Marren og Aurløv Jolsdatter, alle fra Norfiorden, samt Hana Larsdatter Skuldgammen (Johanna Larsdatter Schulgam, 48 år i 1801).
Christen Andreas hadde overtatt bygselen av 6 mark i Kragnæs i 1828:
«Kraknes [Tromsøysundet]:
Bygselseddel fra propr. Maursund til Christen Heggelund Christensen på 6 mark i denne
Gård, tidligere brukt av Martinus Christensen, lnr. 240, datert 04.06.1828, tinglyst 23.06.1828».
Ved folketellingen i 1865 bodde Alethe hos sine sønner på Kragnæs, hun var da 75 år
gammel. Ved EDB-registreringen av folketellingen kalles hun feilaktig «Mette».
I 1875 er hun «Føderaadskone» og bor hos sin eldste sønn, Kristoffer, på den ene av Kragnæs-gårdene. Hun har 1 ku og 4 får.
Christopher var 12 år ved manntallet i 1701.
Det er sannsynlig at han var gift med Abelone Hansdatter Strømmen som var fadder da
hans sønn, Kiel, døpte datteren Aleth i 1757. Antagelig ble Kiels datter Abalona, døpt i 1761,
oppkalt etter sin farmor.
Strømmen med Strømsfjord hadde i 1723 en landskyld på 1 våg, 1 bismerpund og 12
merker. Christopher brukte 1 bismerpund 12 merker.
Eksaminasjonsprotokollen ved matrikkelforarbeidet i 1723 viser for «Hillesøe Tingsted»:
«Nummer:
59.
Gaarde Nafne:
Strømmen med Strømsfiord.
Opsidders Tall:
3 opsider.
Proprietairs og Bøxel-Raadig:
Tromsøe Præsteboels Jord.
Huusmands Pladser:
2de Huusmands pladser som føder 2 Kiør 6 smaler.
Schoug og Setter:
Fornøden Brendeved.
Qvern og Fischerie:
Beleiligt til Fiskerie.
Situation og Beleilighed:
Tungvunden. Nordlent.
Sæd:
Saaer 2 tn. Byg.
Korn aufling:
4 tndr.
Hæste og Creature:
16 Kiør - 20 Sourer - 10 Geder - 3 Hester.
Huusmandens Creator er 2 Kiør - 6 Sourer.
Taxt effter Gamble Matricul [1 våg = 3 bismerpund (Pd.) = 72 bismermerker]:
1 - 1 - 12.
Forhøied:
1 - 1 - 12».
Utdrag fra den samtidige matrikuleringsprotokollen:
«Opsiddernes Nafne:
[1]: Torleifs Enke.
[2]: Christopher Kieldsen.
[3]: Ole Kields:
Taxt effter Gl: Matricul [W: - Pd: - Mark]:
[1]: 0 - 2 - 0.
[2]: 0 - 1 -12.
[3]: 0 - 1 - 0.
[Sum]: 1 - 1 -12.
Gl: Leilending Schat [rDr: - Shilling]:
[1]: 0 - 32.
[2]: 0 - 24.
[3]: 0 - 16.
[Sum]: 0 - 72».
Christopher var fadder til en «Alett» i 1754 (Kirkebok 1753-78, folio 31). Han var fadder
ved dåpen til Aleth, datter til sønnen Kiel, i 1757.
Christopher døde i Strømmen i 1758:
«XX Søndag efter Trinitat blev begraven Christopher Kieldsøn Strømmen Ætat 70 ann».
-->> Pric Kielsen Strømmen fikk datteren Henrica i 1760. Elen Kielsdatter var fadder
(Kirkebok 1753-78, folio 46).
Jon var Trondhjemsborger og antagelig den første som tok opp Bentsjord som borgerleie
i siste halvdel av 1600-tallet. Bentsjorden skrives «Bendtz Jord» i 1567, Bendziord i 1610 og i
1614, Bensiord i 1723. Første ledd er mannsnavnet Bent (Bengt) av det latinske navnet
Benedictus.
I en artikkel om «Bentsjord, den gamle herregård i Troms» i Håløygminne, har Jens
Solvang omtalt Kiil-ætta.
«Ætta stammet fra Trondheim. Som stamfar nevnes Adrian Rochertsen Falchener. Han
var rådmann og borgermester i Trondheim fra 1519 til 1589, altså i 70 år, og var 120 år gl. da
han døde. Den nest kjente av ætta er Jon Steffensen Kiil, nordlandshandler med borgerleie i
Troms, hvor nevnes ikke, men en kan sikkert gå ut fra at det var på Bentsjord.
Hans første hustru, Malene, døde i 1687, og 24.01.1687 ble det i Trondheim
utferdiget arvekontrakt for Jon Steffensens barn, Hans og Ellen, fra dette ekteskapet.
Jon døde i Trondheim 12. novbr. 1689.
Samme året gav han til Tromsø kirke en altertavle som hadde følgende innskrift:
«Aff den actbare oc fornemme Mand Jon Steffensen Kiil. -
Gud til Ære oc Kirken til Beprydelse er denne tafle foræret til minde om
min forrige salig Qvinde Karen Hansdaatter Hagerup,
hvis legeme hviler - - til en fuld Opstandelses Herlige Morgen,
oc den Gudelskende og dyderige Matrone Karen Andersdaatter Tisnes.
Kirken foræret 18. may Anno 1689».
Jon Steffensen var 3 gange gift:
1) med Karen Hansdtr. Hagerup
2) med Malene Hansdtr. Schjødt
3) med Karen Andersdtr. Althe.
Bare med sin andre hustru hadde han to barn, sønnen Hans Johnsen Kiil og datteren
Elen Jonsdtr. Kiil».
Skifte etter Jon ble avholdt i Trondheim 12.11.1689.
Utdrag av skifteprotokoll nr. 2 for Trondheim er gjengitt i Norsk Slektshistorisk Tidsskrift
i 1958:
«Skifte åpnet 12.11.1689, avdødes navn: Jon Steffensen Kiil.
Enke: Karen Andersdatter. Tynn (gift ivår).
Avdøde var først gift med Mallena Hansdatter Schiøt og hadde med henne nedennevnte
to barn.
Derefter var han gift med Maren Hansdatter Hagerup, men både dette og siste ekteskap
var barnløse.
Det var trette mellem barna og stedmoren som møtte ved sin svoger Tron Pedersen.
Barn: Hans Jonsen Kiil 20 år og Ellen gift med Anders Hansen.
Brutto formue 1579 Rd. netto 884 Rd.,
derav leie og bruk i Nordland [Bentsjord i Troms] som enken fikk,
gård 300 Rd. og
sølv merket bl.a. Jørgen Reersen, Ole Knudsen, Augustinus Hansen, Thomas
Hansen, Jens Skanche.
Enken hadde efter sine foreldre arvet Holvigen i Namdal, Fosland, Aune og Sandvik.»
Anders Ole Hauglid skriver i «Balsfjorden og Malangens historie fram til 1830-åra» om
en Stephen Jonsen som sammen med Hans Hansen i 1650 svarte skatt for hver sin halvdel
av Hamnvåg i Malangens 2 pund fiskelandskyld. Stephen ble sittende på gården til 1673 da
han fremdeles skattet av hele bruket. Året etter ligger imidlertid en del av gården øde. Hauglid
skriver så:
«Hva som har skjedd med Stephen, vet vi ikke. Han kan ha flyttet til Bentsjord, men
denne antagelsen bygger bare på navnelikhet til den senere Jon Steffensen Kiil som ble
uteliggerborger på Bentsjord».
Ved manntallet 27.06.1666 var den 56 år gamle Stephen Jonsen tilbake
som eneste bruker. Til hjelp hadde han knekten Nils Johansen som var 25 år og den 8 år
gamle sønnen, Elias:
«Gaarde:
6. Hamnvog - 2 Pd.
Opsiddere:
Stephen Jons: - 56 Aar - 2 Pd.
Ellias St: - 8 Aar - er Søhnn.
Knecte:
Niels Joh: - 25 aar.»
I 1667 var det lite brendefang «oc eller ingen anden til felde». Stephen skattet for hele
gården og betalte foruten ½ vog i leding, 12 merker i ostetiende. Gården hadde ikke hest, men
skattet av 4 kyr og 12 smaler:
«Genneral Jordebog Ofuer Tromsøe Fogderi» i 1667 viser for «Hillesøe Tingsted»:
«Hafneuog - 2 Pd. [1 våg = 3 bismerpund (Pd.) = 72 bismermerker].
Steffen Jonsen.
Landschyld: 2 W.
Leeding: ½ W.
Ostetiende: 12 Mark.
Holder:
Kiør: 4.
Smaller: 12.
Lidet Brendefang, er ellers ingen anden tilfelde».
I 1865 bodde han på Kragnæs, men den yngre broren, Carl Frederik, var «husfader».
Han hadde da 1 hest, 6 kuer og 13 får. Utseden var ½ tønne poteter.
Hans kone het Golla Hansdatter og var født ca. 1816. De ble gift 12.10.1845.
Golla døde som kaarkone av lungebetennelse 27.05.1894.
I 1875 bor han på den ene av Kragnæs-gårdene med sin kone og mor. Han har 1 hest,
4 kuer og 11 får. Utseden er 1 tønne poteter.
«E. Kaarmand Kristoffer Kihl Pettersen» døde i 1894, 71 år gammel, dagen etter at hans
kone ble begravet. Begge ble jordfestet på Storstennæs kirkegaard, Golla 04.06.1894 og
Christopher 11.06.1894.
Faddere var Gdbr. Nils Christophersen og Golla Larsdatter Strømmen, Gdbr. Hans M. Christophersen Strømmen, Pigen Berthe Nilsdatter Guldkh... i Maaselven [1 år i 1801, datter til Niels Halsteensen (38 år i 1801) og Anne Oudensdatter (36 år i 1801) på Guldhav, Målselv i Lenvik annekssokn], Gdbr. Anders Hansen Finnæs og Ingeri Christophersdatter ibid .
Although Ashley does show his father as Ragnall (as shown here), he does hedge this saying that his ancestry is uncertain. Margad was first established as King fo Dublin in 1035. He later claimed the kingdoms of Man and Galloway, after being deposed in Dublin.
